En arbetande kvinna

Jaha, då har nästan en hel vecka passerat sedan jag skrev. Jag har jobbat på UNT, två dagars jobb med tanter i Luthagen, och sen i dag har det blitt UNT igen. I morgon bevakar jag isracing. Något obehaglig historia då en förare omkom under ett lopp i Västerås i går. På lördag blir det tanthäng igen. Sjukt aktiv vecka må jag säga. På söndag måste jag försöka vila då nästa vecka också erbjuder mig ganska mycket jobb. (Mån-tors: UNT, fredag: tanter) Annars då? Ja, annars mår jag väldigt bra. Känner mig tillfreds med tillvaron för tillfället. (Snygg, omedveten ordlek med "till" där.) Ibland är man bara glad liksom. Jag borde hitta fler åsikter och fler saker att reflektera kring för att ge er något läsvärt. Men det kanske kommer. En grej jag kan ta upp är att en av tanterna som jag har hängt med i veckan är djupt kristen, hon är 97 år gammal. Hennes man dog för längesen och hennes dog ifrån henne förra året. Hon vill inte leva längre. Hur kan man fortfarande orka ha en tro när sånt händer? Det fascinerar mig. Jag skulle vilja ha en sån tro. Lite farligt att resonera så och ta emot broschyrer från Livets ord. Men jag tar bara emot broschyrer för att jag vet hur drygt det är att dela ut dem. De hamnar rätt snabbt i pappersinsamlingen sedan ändå. Så att ni inte tror att jag går och blir djupt troende hux flux. Men något tror jag på. Något måste man tro på.

Ingenting

Jag måste komma på något sätt att slappna av på riktigt.
Jag måste på något sätt släppa mitt eviga kontrollbehov.
Jag måste äta något.

Jag hatar att ha massor med frågor som jag inte kan få svar på omedelbart.
Jag behöver lära mig att bara låta saker vara och låta de ta tag i sig själva, på egen hand.
Jag måste bestämma mig för om det är våfflor som gäller till middag i dag. Och om det i sådant fall är okej att köpa choklad. Nu är det ju faktiskt helg.

I dag gör jag ingenting. Absolut ingenting. Och det ger ju mig mer möjlighet att tänka. Tänka för mycket på saker som man bara kan låta bli att tänka på.

Jag kanske skulle börja meditera.

Resultat

Mina sockerfria dagar är förbi.
Men, efter testet i onsdags, som jag klarade med bravur är jag motiverad att fortsätta.
Kanske inte lika hårt som nu, men bara äta om jag verkligen, verkligen, verkligen är sugen. Och suget finns inte där längre, inte som förut när det gällde dagligt intag av godis.
Det har gett resultat. Jag har blivit av med två av tre brasilianska kilon, på elva dagar.
Två kilo må inte vara något egentligen, men det känns skönt att titta på vågen. Även fast det bara är en siffra.

Jag vet dock inte vad det beror på att jag får mini-migränattacker så fort jag blir ledig från jobbet. Det känns inte helt okej. Men jag ska göra mitt bästa att förtränga det.

No stress - Yes stress!

Åh, vad jag mår bra under stress.
Jag briljerar i stressade situationer. Och jag älskar det.
Det borde vara stressigt mer ofta.
Herregud.
Och vilken känsla efteråt.
Total urladdning och så sjukt jävla nöjd.
Jag är helt enkelt en bättre människa när jag är stressad.

Ibland blir man trött (men något mindre)

Edition:
Bandypampen skickade ett kort och koncist sms där han svarade på min fråga. (Efter att jag skickat ett lite halvspydigt sms till honom först.)

Ibland blir man trött

Jag har sedan ett dygn tillbaka försökt nå en person som är högt ställd i svenska bandyförbundet.
Denne pamp hade i går stängt av telefonen. I dag ringde han upp. Men när jag presenterat mig så lade han på.
Sådant stör mig enormt. Vår tidning har inte skrivit illa om honom och jag hade inte direkt tänkt utpressa honom på information. Jag hade tänkt ställa en simpel fråga och om han inte vill svara på den så behöver han inte det. Men man kan i alla fall svara i telefon och säga att man inte vill svara. Jag blir så trött.
Fine att det finns vissa journalister som passerar gränsen, men inte är det ofta inom bandyn, han borde vara glad att de får den uppmärksamhet de får just nu. Usch.

Utlovat

I dag skulle jag också kunna ställa mig samma fråga som i går, varför?
Men i dag är jag på ett annat humör än i går så ordet varför skulle få väldigt olika innebörd.

I dag är jag reporter. Det är en lugn kväll där jag letat bandynyheter.
Inne på min fjärde raka arbetsdag av sju. Börjar känna mig lite mör men det är ändå lugnt. Ligger fortfarande back i sömn sen i helgen dock.

Gjorde en ansiktsbehandling i morse som var jätteskön. Det ingick lite ansikts- och nackmassage, sjukt positiv överraskning. Gav mig mersmak, och vilken tur att jag har ett massagepresentkort att utnyttja! Måste bara hitta en dag när jag är helt ledig (lättare sagt än gjort), man blir ju så sjukt groggy efteråt.

Och ni ska få en uppdatering på mitt hälsosamma leverne.
Förra veckan plöjde jag igenom 1 gympass, 1 simpass, 2 corepass, 1 stepup-pass, 1 spinningpass och 20 minuter extra på cross trainer. Och inte något i snaskväg från och med måndageftermiddagen. Inte ett minsta lilla fusk.
Sjukt nöjd är jag.
Den här veckan bli nog lite lugnare, men ska ändå hålla måttet. Jag mår ju bättre av det.

Då var vi där igen

Varför?
Enkel fråga. Omöjligt svar.
Men ja, varför?

Mer åt det positiva hållet

Okej, vi kör en uppföljning på mitt deppinlägg i söndags.
Kom ihåg att det var söndag.
Nu har det gått två dagar och jag har bestämt mig för att göra något åt tjockiskänslan.
Från och med 13.00 i går till 18.00 nästa fredag (den 25:e) är det inget snacks som gäller för mig.
Har klarat mig igenom dagen i dag utan problem.
Dessutom har jag planerat in träning varje dag förutom lördag. I går gymmade jag och i dag simmade jag. Mina brasilianska kilon ska fanimej bort nu.

Och jag tror att jag är kär i mitt jobb. Jag trivs som tusan här. Samtliga kollegor är trevliga och jag älskar att ha flera arbetsuppgifter. (Kan hända att jag redan skrivit detta).
På söndag får jag gå på bandyfinalen innan jag börjar jobba. Underbart! Ser ut som att solen ska skina.
En av de bästa dagarna jag hade 2009 tror jag var när jag var på bandyfinalen. Ni kan läsa inlägget om det här.
Så, nu fick ni höra lite positivare toner. Skönt.

Tjock och olycklig

I dag känner jag mig tjock och deprimerad.
Oklart varför.
En typisk jag-är-bakis-ångest-känsla.
Utan att ha druckit. Jag har inte förtärt alkohol på hela veckan. Så hur kommer detta sig?
Jag måste få igång träningen tror jag. Men jag har ju en sån sjukt skum förkylning som inte ger med mig.

Men Eric Saade vann. Jag vill gifta mig med Eric Saade, eller nja, han kanske inte är giftermålsmaterial, men jag vill hänga med Eric Saade under en kväll eller två. (FJORTISVARNING)

Men då ska jag inte känna mig tjock och deprimerad. Då är man nog inte så attraktiv för Eric Saade. Eller hur?
Nya träningsmålet. Om jag någongång springer på Eric Saade så måste jag vara vältränad. Man vet aldrig när det händer så det är bäst att vara vältränad hela tiden. Eller hur?
Men först äter vi lite Marabou polka och chokladbollar.

I will be popular

En av årets höjdpunkter är här.
Melodifestivalfinal!
Traditionsenligt samlas det gamla gänget för att titta.
I dag bjuds det pizza och chokladbollar som tillbehör.
Jag har bara sett tre av de bidrag som är med och hört fyra av låtarna så för mig blir det extra skoj att höra alla andra låtar.

Annars har jag dåligt samvete som inte utnyttjar det himla fina vädret. Jag fastnar framför Vinterstudion istället.

Men nu har jag äntligen fått ordning på lägenheten.
Den har sett ut som misär under veckan efter förra veckans förfester.

Åkte ju på bortamatch i måndags och fick en perfekt övernattning i Göteborg där jag hann träffa både Jossan och Malin.
Nu står det ju klart att Sara flyttar till Halmstad i sommar och jag vet fler som eventuellt flytta i höst. Det blir inga kvar i mitt lilla kära Uppsala, som jag känner är hemma.
Fast det är lite svårt. Om jag ska plugga, så finns egentligen inte det jag vill läsa i U-town. Så vi får se vad som händer i höst sen. Helt beroende på arbetssituation.

Annars känns det som att jag jobbar jättemycket, fast jag egentligen inte gör det. Eller jo, en del i alla fall.
Huvudet är fyllt av tankar, men inget allvarligt egentligen. Inget jag behöver ventilera vidare här åtminstone. Nu är jag som sagt mest nöjd med att ha dammsugit.

Slutet av marken

Jo tack, jag lever.
Jag känner egentligen att jag inte har något att skriva överhuvudtaget.
Jag trivs fortfarande som tusan på min nya redaktion. På måndag får jag åka till Göteborg över en natt för att titta innebandy, det blir spännande.

Annars är det skid-VM just nu och i dag är det höjdpunkten: herrstafetten!
Jag saknar Brasilien med jämna mellanrum. Då saknar jag främst mina värdsyskon och mina bebisar. Och då kan jag sakna dem väldigt mycket. Jag saknar dem nu när jag skriver det. Jag försöker så gott det går att inte tänka på det.

Annars väntar jag också på deklarationen. Det lät vuxet och förbannat tråkigt. Men förra året fick jag restskatta 10 000 jävla kronor. I år vill jag få tillbaka pengar! Och jag måste styra upp och lämna a-skattesedel till min nya arbetsgivare.

Men jag är ung och rolig ibland också. I morgon kör vi en utgång mitt i alltihop. Älsklings-Karin fyller för tusan år på söndag. Puss på dig!