Otippat

Jag tror att jag har hittat rätt.

Törn

Ja, vi kan konstatera att de senaste veckorna har varit piss.
Vi kan konstatera att min självkänsla har fått sig en ordentlig smäll på käften.
Men det kan ju vara bra att hantera motgångar för en gångs skull...
Jag är så glad över att jag har mitt dagisjobb. Det är det som håller mig glad om dagarna. Jag mår så bra när jag kommer dit och jag mår så bra när jag går därifrån.
Men på övriga plan är det tuuuuuungt.
Jag mådde bättre i går och i dag men nu fick jag ett litet bakslag. Jag är inte motiverad till att ta i tu med en ny levnadssituation ännu.
Och jag behöver väl inte det än så länge heller, men ja. Motgångshantering, här kommer jag.

Piss

Ni vet att jag gillar att dra förutfattade slutsatser lite för fort.
Nu vet jag inte om det är lite för fort men jag tänker dra en slutsats i alla fall.
Och den slutsatsen gör mig jävligt besviken. Jag är inte förtjänt av den slutsatsen. Verkligen inte. Jag känner mig plötsligt väldigt omotiverad.
Jag får väl äta upp detta om några dagar förhoppningsvis, men just nu suger det.

Och det handlar inte om det som ni förmodligen skulle anta.

Suck

Nu är jag lite fundersam. Och trött.
Jag har haft två dagar på jobbet där jag både skrivit, redigerat och webbat. Kul, utan problem, men intensivt. I dag är det visserligen väldigt dött just nu. Lugnet före stormen som man brukar säga.

Men fundersam är jag också. Nästan faschinerad. Eller ja, jag vet egentligen inte.

Jag har svårt att äta mat just för stunden. Inte sugen på något alls. Äter rå halloumi och köpte riskakor, men de är jag inte sugen på längre.

Ja, lite småknackigt är det.

Bra helt enkelt

Nu tänkte jag faktiskt skriva positiva saker.
Känns som att man alltid får för sig att blogga när saker är mindre bra. Men i dagsläget är det mesta bra känner jag. Det känns bra i alla fall.
Har en helg som reporter framför mig. Har redigerat mest på senare tid så det blir en liten omställning.

Men ja, jag ville nog mest bara säga att allt är bra med mig.

---

Jag har en dålig känsla.
Men det är skönt att ha fått igång lite träning igen. Helt skakig efter dagens spinningspass är inte okej. Kondisen ska jobbas upp nu.
Köpte gummistövlar i dag. Tror att det kan bli sommarens köp faktiskt. Underbart att inte behöva känna sig blöt om fötterna.
I morgon är det midsommar. En högtid som fick ett visst mörkt ljus över sig förra året. Av någon anledning känns den inte helt hundra i år heller.

Trötter

Jag känner mig lite smått förstörd. Hysteriskt trött. En pärs att jobba igen när det varit fyra fina lediga dagar (tre lediga, en sjuk). Känner mig fortfarande sjuk dock, men man kan inte ligga hemma och sjuka ner sig hur länge som helst. Börjar känna mig lite småtjock också. Om bara halsen kunde sluta göra ont så ska det nog bli träning till fyra hundra procent.
Och fyra dagar på Gotland nästa vecka känns som det bästa fat-campet när jag är där hos min absolut mest hälsosamma kompis Emma.
Sen kommer jag hem och jobbar i två dagar innan nästa resa bär mot Umeå, för jobb visserligen, men också en övernattning innan ett enormt tidigt flyg tar mig hemåt.

Men ja, jag är utmattad, av främst positiva anledningar.

Dött

Det pratas om bloggtorka bland anhängarna. Jag är inte den som är den.
Jag tänker inte dementera. Det har varit dålig utdelning här.
Men i dag börjar i alla fall mitt sommarschema, som innebär minst heltid i drygt två månader. Det känns bra.
I och med det schemat finns inte jättemycket utrymme för sommarnöjen, men jag har planerat in en fyradagarstripp till Gotland. Och jag kommer att ha tid att sola och bada mellan arbetsdagarna eller på förmiddagarna så jag tror att jag kommer att få en ganska så bekväm sommar.

Annars känner jag mig för stunden lite stressad. Har inte stenkoll på vad som levereras i text till mig och det är bara 45 minuter kvar till deadline. Spännande!

Oh my god

I dag ska jag göra en gammal klassiker.
Gå från jobbet direkt till krogen.
Eller ja, det är gaskeftersläpp på Norrlands och jag ska dit.
En av fördelarna med att jobba på UNT istället Aftonbladet är att jag kan gå ut med mina vänner även om jag jobbar en helg. Tar man det bara lagom lugnt så är allt himla bra alltså.
Spontanköpte mig en klänning på stan i dag.
Hade ju åkt hemifrån i shorts och tänkt att det funkar ju på nation. Men sen kom jag på att det är gask, då kanske de är mer känsliga kring vad man har på sig, så vad ska man göra? Jag var helt enkelt tvungen att köpa en klänning, stackars mig.

Filosofiskt.

Ska jag våga fråga?
Det är frågan.

True romance

Alltså.
Det händer ganska ofta att jag och mina tjejkompisar tvivlar på det manliga könet.
Men jag har fått ett litet motbevis.
En manliga kollega, ålder 40+, som är jätteintresserad av hockey, bandy och diverse motorsport och jobbar väldigt mycket.
Vet ni vad han gör på sin fru/sambos födelsedag?
Han går ut på natten före födelsedagen och plockar blommor åt henne. Förstår ni?! Han plockar en bukett med gullvivor och diverse andra vildvuxna blommor och ställer det i en vas på bordet till henne.

Förstår ni!?
De kanske mognar med åldern. Eller, det kanske finns en drös med pojkar därute som vill plocka blommor till sina kära.

Kom ihåg det!

Comeback

Nu är jag tillbaka på hemmaplan. Gillade min lilla avstickare men hemma är ändå alltid bäst.
Vad ska vi fylla den här bloggen med nu då?
Jag fortsätter ju mest att jobba. Till och med lördag den här veckan hänger jag på tidningen.
Då har jag jobbat elva dagar i sträck på tidningen, och klämde in två dagar på dagis mitt i alltihop. Jag är sjukt välförtjänt av min lediga vecka därefter. Då det görs besök till GBG.

Men vet ni vad, jag återkommer när jag faktiskt har något att säga. (När jag nu har det??)

This week

http://www.unt.se/blogg/blogg.aspx?blogg=485513

Här hittar ni mig den här veckan.

Parallellt

Okej.
Under nästa vecka kommer jag att hålla en annan blogg parallellt med denna.
Men den bloggen måste faktiskt bli lite mer intressant än denna.
Jag skriver då nämligen för unt.se och ja, det finns annat folk som kan få för sig att läsa.
Och det är ju för sporten, så jag måste nog försöka hålla mig till sporten också. För det mesta.
Men jag borde ju egentligen ha saftiga historier. Men jag tycker ju inte om att hänga ut folk.

Men har ni något specifikt ni tycker att jag ska skriva får ni gärna delge det.
Puss!

Tros-update

Ja ni.
I dag har jag varit slö. Jag har klätt på mig men ligger fortfarande till sängs. Jag börjar jobba om knappt två timmar och tänkte nog stanna i sängen tills dess också.
Tror att gårdagens spinningpass tog musten ur mig.
Och jag vill ha godis.

Jag har ätit lasagne i tre dagar i sträck. I dag blir det dag fyra. Tanken är att jag äter det i morgon också. Sen har jag tre portioner kvar. Men de får nog se frysen. Jag måste köpa fler matlådor att förvara maten i. Och köpa trosor eftersom jag inte kommer mig för att tvätta.
Men jag har blivit jävligt mycket bättre på ekonomi sen jag kom hem från Brasilien. Pengarna räcker mycket längre när man gör matlådor, och festar mindre. Tror att det är där det ligger. Sen behöver jag ju inte köpa svindyra pendlarkort längre heller. Ekonomiskt känns det väldigt fint.

Att jag i övrigt känner mig rätt så avslappnad har nog att göra med att jag faktiskt tagit bort vissa faktorer ur mitt liv sen jag kom hem från Brasilien. Jag har lite hälsosammare syn på saker i allmänhet.
Ja, jag återkommer när jag har något roligare att delge.

Relax, don't do it!

Migrän och pollenallergi har stört min helg en smula. Nu har jag köpt piller och hoppas att det ska hjälpa. Det har varit lite bättre under dagen. Det är inte kul när näsan och ögonen rinner och någon slår med en hammare i på den högra hjärnhalvan. Men jag har lagat lasagne till ungefär åtta matlådor som jag nu kommer att äta under veckan som kommer. Nu är det dags för en hälsovecka igen. Jag gillar ju att göra så. Ta i ordentligt. Men det behövs. Jag sväller ju när jag fuskar, så nu blir det lite lagom hårt igen. Får se om huvudet och träden tillåter mig att orka träna. Fast, nu kom jag på att det är påskhelg i veckan. Det går ju lite emot hälsan. Och jag var ju och jobbade lite på dagis nu i veckan! Helt underbart var det. Jag skulle kunna göra det på heltid. Men lite extra ibland får räcka till att börja med. Annars vet jag inte. Jag försöker låta bli att tänka på annat. En nigeriansk bekantskap (via föreningen Barnens Värld) frågar mig varför jag inte är gift. Eller varför jag inte är förlovad. Eller om hur min stund i kyrkan var i dag. Eller om jag läst min bibel. Kul med konstraster.

Upplev mer

Två och en halv lediga dagar.
Och jag har faktiskt nästan inte gjort någonting.
Förspillt två dagar med fint väder.
Haft lite halvmigrän hela tiden.
Ätit en hel del kakor. Och lite godis.
Jag är trött.
Mycket trött.

Jag skulle kunna tänka mig en utlandssemester snart. En vecka någonstans. Bara spontant. Men jag är inte ledig än på ett tag, så det får vänta en smula.

Fast alltså fy. Erik och Mackan badar med hajar. Hajar är läskiga!

Hon chockar!

Ett andra blogginlägg. Det var ett tag sedan jag producerade två inlägg på en och samma dag. Men jag är glad. Jag har hittat en distanskurs i portugisiska!!! Jag trodde att man behövde läsa det i Sthlm men icke. Det går att läsa på distans. Underbart glad blev jag över det. Och det kommer att vara förhoppnignsvis en relativt lätt kurs när jag ändå har en del förkunskaper. Kommer passa perfekt med att jobba på UNT om jag får fortsätta här i höst. Åh, hösten känns därmed lite uppstyrd i alla fall. Tänkte läsa en 7,5-poängare i marknadsföring också. Sjukt taggad på att kanske arbeta med reklam i framtiden.

Nu måste jag gå på toaletten!

Jag är utmattad. Delvis för att jag jobbade sex dagar förra veckan, var ledig söndagen, och direkt på jobb i går igen och nu kör jobb till och med fredag. Jag blandar kvällsjobb med dagjobb. Det blir tröttsamt. Sedan var jag på massage i morse. Företagsförmån. 100 spänn för en halvtimme. Sjukt värt. Gjorde fruktansvärt ont. Men jag behöver det. Ska börja gå regelbundet. Mina spänningar i nacken kan vara det som ligger bakom mina skumma migränattacker. Men ja, jag är helt groggy efter den genomgången och skulle helst bara sova. Men vi har fem timmar kvar på arbetsdagen i dag, som redan har varit väldigt produktiv. Det är faktiskt sjukt att jag nu känner mig som en journalist på riktigt. Förut har jag fortfarande känt mig lite som en praktikant eller något i den stilen. Men jag kan verkligen det här yrket och jag kan det bra. Det är en skön känsla att känna. Kan nog ha känt den här känslan tidigare och skrivit om det på samma sätt. Men man glömmer bort det ibland och då är det bra att påminna sig själv. För övrigt ska jag bli vald till ordförande i en förening vid namn Barnens Värld också, där jag varit engagerad i några år. Hur ett ordförandeskap passar mig och mitt schema återstår att se.

En arbetande kvinna

Jaha, då har nästan en hel vecka passerat sedan jag skrev. Jag har jobbat på UNT, två dagars jobb med tanter i Luthagen, och sen i dag har det blitt UNT igen. I morgon bevakar jag isracing. Något obehaglig historia då en förare omkom under ett lopp i Västerås i går. På lördag blir det tanthäng igen. Sjukt aktiv vecka må jag säga. På söndag måste jag försöka vila då nästa vecka också erbjuder mig ganska mycket jobb. (Mån-tors: UNT, fredag: tanter) Annars då? Ja, annars mår jag väldigt bra. Känner mig tillfreds med tillvaron för tillfället. (Snygg, omedveten ordlek med "till" där.) Ibland är man bara glad liksom. Jag borde hitta fler åsikter och fler saker att reflektera kring för att ge er något läsvärt. Men det kanske kommer. En grej jag kan ta upp är att en av tanterna som jag har hängt med i veckan är djupt kristen, hon är 97 år gammal. Hennes man dog för längesen och hennes dog ifrån henne förra året. Hon vill inte leva längre. Hur kan man fortfarande orka ha en tro när sånt händer? Det fascinerar mig. Jag skulle vilja ha en sån tro. Lite farligt att resonera så och ta emot broschyrer från Livets ord. Men jag tar bara emot broschyrer för att jag vet hur drygt det är att dela ut dem. De hamnar rätt snabbt i pappersinsamlingen sedan ändå. Så att ni inte tror att jag går och blir djupt troende hux flux. Men något tror jag på. Något måste man tro på.

Ingenting

Jag måste komma på något sätt att slappna av på riktigt.
Jag måste på något sätt släppa mitt eviga kontrollbehov.
Jag måste äta något.

Jag hatar att ha massor med frågor som jag inte kan få svar på omedelbart.
Jag behöver lära mig att bara låta saker vara och låta de ta tag i sig själva, på egen hand.
Jag måste bestämma mig för om det är våfflor som gäller till middag i dag. Och om det i sådant fall är okej att köpa choklad. Nu är det ju faktiskt helg.

I dag gör jag ingenting. Absolut ingenting. Och det ger ju mig mer möjlighet att tänka. Tänka för mycket på saker som man bara kan låta bli att tänka på.

Jag kanske skulle börja meditera.

Resultat

Mina sockerfria dagar är förbi.
Men, efter testet i onsdags, som jag klarade med bravur är jag motiverad att fortsätta.
Kanske inte lika hårt som nu, men bara äta om jag verkligen, verkligen, verkligen är sugen. Och suget finns inte där längre, inte som förut när det gällde dagligt intag av godis.
Det har gett resultat. Jag har blivit av med två av tre brasilianska kilon, på elva dagar.
Två kilo må inte vara något egentligen, men det känns skönt att titta på vågen. Även fast det bara är en siffra.

Jag vet dock inte vad det beror på att jag får mini-migränattacker så fort jag blir ledig från jobbet. Det känns inte helt okej. Men jag ska göra mitt bästa att förtränga det.

No stress - Yes stress!

Åh, vad jag mår bra under stress.
Jag briljerar i stressade situationer. Och jag älskar det.
Det borde vara stressigt mer ofta.
Herregud.
Och vilken känsla efteråt.
Total urladdning och så sjukt jävla nöjd.
Jag är helt enkelt en bättre människa när jag är stressad.

Ibland blir man trött (men något mindre)

Edition:
Bandypampen skickade ett kort och koncist sms där han svarade på min fråga. (Efter att jag skickat ett lite halvspydigt sms till honom först.)

Ibland blir man trött

Jag har sedan ett dygn tillbaka försökt nå en person som är högt ställd i svenska bandyförbundet.
Denne pamp hade i går stängt av telefonen. I dag ringde han upp. Men när jag presenterat mig så lade han på.
Sådant stör mig enormt. Vår tidning har inte skrivit illa om honom och jag hade inte direkt tänkt utpressa honom på information. Jag hade tänkt ställa en simpel fråga och om han inte vill svara på den så behöver han inte det. Men man kan i alla fall svara i telefon och säga att man inte vill svara. Jag blir så trött.
Fine att det finns vissa journalister som passerar gränsen, men inte är det ofta inom bandyn, han borde vara glad att de får den uppmärksamhet de får just nu. Usch.

Utlovat

I dag skulle jag också kunna ställa mig samma fråga som i går, varför?
Men i dag är jag på ett annat humör än i går så ordet varför skulle få väldigt olika innebörd.

I dag är jag reporter. Det är en lugn kväll där jag letat bandynyheter.
Inne på min fjärde raka arbetsdag av sju. Börjar känna mig lite mör men det är ändå lugnt. Ligger fortfarande back i sömn sen i helgen dock.

Gjorde en ansiktsbehandling i morse som var jätteskön. Det ingick lite ansikts- och nackmassage, sjukt positiv överraskning. Gav mig mersmak, och vilken tur att jag har ett massagepresentkort att utnyttja! Måste bara hitta en dag när jag är helt ledig (lättare sagt än gjort), man blir ju så sjukt groggy efteråt.

Och ni ska få en uppdatering på mitt hälsosamma leverne.
Förra veckan plöjde jag igenom 1 gympass, 1 simpass, 2 corepass, 1 stepup-pass, 1 spinningpass och 20 minuter extra på cross trainer. Och inte något i snaskväg från och med måndageftermiddagen. Inte ett minsta lilla fusk.
Sjukt nöjd är jag.
Den här veckan bli nog lite lugnare, men ska ändå hålla måttet. Jag mår ju bättre av det.

Då var vi där igen

Varför?
Enkel fråga. Omöjligt svar.
Men ja, varför?

Mer åt det positiva hållet

Okej, vi kör en uppföljning på mitt deppinlägg i söndags.
Kom ihåg att det var söndag.
Nu har det gått två dagar och jag har bestämt mig för att göra något åt tjockiskänslan.
Från och med 13.00 i går till 18.00 nästa fredag (den 25:e) är det inget snacks som gäller för mig.
Har klarat mig igenom dagen i dag utan problem.
Dessutom har jag planerat in träning varje dag förutom lördag. I går gymmade jag och i dag simmade jag. Mina brasilianska kilon ska fanimej bort nu.

Och jag tror att jag är kär i mitt jobb. Jag trivs som tusan här. Samtliga kollegor är trevliga och jag älskar att ha flera arbetsuppgifter. (Kan hända att jag redan skrivit detta).
På söndag får jag gå på bandyfinalen innan jag börjar jobba. Underbart! Ser ut som att solen ska skina.
En av de bästa dagarna jag hade 2009 tror jag var när jag var på bandyfinalen. Ni kan läsa inlägget om det här.
Så, nu fick ni höra lite positivare toner. Skönt.

Tjock och olycklig

I dag känner jag mig tjock och deprimerad.
Oklart varför.
En typisk jag-är-bakis-ångest-känsla.
Utan att ha druckit. Jag har inte förtärt alkohol på hela veckan. Så hur kommer detta sig?
Jag måste få igång träningen tror jag. Men jag har ju en sån sjukt skum förkylning som inte ger med mig.

Men Eric Saade vann. Jag vill gifta mig med Eric Saade, eller nja, han kanske inte är giftermålsmaterial, men jag vill hänga med Eric Saade under en kväll eller två. (FJORTISVARNING)

Men då ska jag inte känna mig tjock och deprimerad. Då är man nog inte så attraktiv för Eric Saade. Eller hur?
Nya träningsmålet. Om jag någongång springer på Eric Saade så måste jag vara vältränad. Man vet aldrig när det händer så det är bäst att vara vältränad hela tiden. Eller hur?
Men först äter vi lite Marabou polka och chokladbollar.

I will be popular

En av årets höjdpunkter är här.
Melodifestivalfinal!
Traditionsenligt samlas det gamla gänget för att titta.
I dag bjuds det pizza och chokladbollar som tillbehör.
Jag har bara sett tre av de bidrag som är med och hört fyra av låtarna så för mig blir det extra skoj att höra alla andra låtar.

Annars har jag dåligt samvete som inte utnyttjar det himla fina vädret. Jag fastnar framför Vinterstudion istället.

Men nu har jag äntligen fått ordning på lägenheten.
Den har sett ut som misär under veckan efter förra veckans förfester.

Åkte ju på bortamatch i måndags och fick en perfekt övernattning i Göteborg där jag hann träffa både Jossan och Malin.
Nu står det ju klart att Sara flyttar till Halmstad i sommar och jag vet fler som eventuellt flytta i höst. Det blir inga kvar i mitt lilla kära Uppsala, som jag känner är hemma.
Fast det är lite svårt. Om jag ska plugga, så finns egentligen inte det jag vill läsa i U-town. Så vi får se vad som händer i höst sen. Helt beroende på arbetssituation.

Annars känns det som att jag jobbar jättemycket, fast jag egentligen inte gör det. Eller jo, en del i alla fall.
Huvudet är fyllt av tankar, men inget allvarligt egentligen. Inget jag behöver ventilera vidare här åtminstone. Nu är jag som sagt mest nöjd med att ha dammsugit.

Slutet av marken

Jo tack, jag lever.
Jag känner egentligen att jag inte har något att skriva överhuvudtaget.
Jag trivs fortfarande som tusan på min nya redaktion. På måndag får jag åka till Göteborg över en natt för att titta innebandy, det blir spännande.

Annars är det skid-VM just nu och i dag är det höjdpunkten: herrstafetten!
Jag saknar Brasilien med jämna mellanrum. Då saknar jag främst mina värdsyskon och mina bebisar. Och då kan jag sakna dem väldigt mycket. Jag saknar dem nu när jag skriver det. Jag försöker så gott det går att inte tänka på det.

Annars väntar jag också på deklarationen. Det lät vuxet och förbannat tråkigt. Men förra året fick jag restskatta 10 000 jävla kronor. I år vill jag få tillbaka pengar! Och jag måste styra upp och lämna a-skattesedel till min nya arbetsgivare.

Men jag är ung och rolig ibland också. I morgon kör vi en utgång mitt i alltihop. Älsklings-Karin fyller för tusan år på söndag. Puss på dig!

Men jag trillar dit ibland

Har den här veckan arbetat på UNT måndag till torsdag. Och sattes i hetluften omgående och har redigerat med ensamt ansvar. Sjukt egentligen. Och stressigt. Men väldigt kul! Trodde inte att jag skulle tycka att redigering var så kul. Trodde att jag skulle sakna skrivandet. Men det är faktiskt lite skönt med en paus. Och nu är jag ju tydligen reporter också. Typ redan på måndag.
I dag var en sjukt soft dag när jag tittade på skid-VM och blev varm i hjärtat av Marcus Hellners guld och sen drog vidare på lite innebandy som jag liverapporterade. Sen kunde jag åka hem tidigt.
Lämpligt eftersom jag gör comeback i hemtjänsten i morgon (uppgång 06.30...). På ny ort. Ska faktiskt bli kul. Vi får se hur länge jag tycker det. Men det ska faktiskt bli varmare än tio minus i morgon, så det är ju nästan sommar.

Sen blir det en tripp till Norrköping i helgen! Får springa från jobbet för att hinna med tåget, men det blir bra! 90-talsfest väntar i Norrkan och jag ska köra magtröja (!), jag har laddat kameran, men kanske ska råka glömma den...

Nästa helg har jag lovat mig själv att det ska bli släktturné! Längesen jag såg alla.
Det var allt för dagen. Och ja, det är lite mindre blogg nuförtiden. Men i Brasilien fanns det en hel del att ventilera. Nu är det vardag igen. Men jag kommer nog igång snart.

Puss!

Nu så

Vet ni vad?
Jag kommer inte att skriva något sammanfattande inlägg om Brasilien.
Jag har i själva verket inte bloggat på hela veckan för att det känns fel. Blogg var något jag gjorde i Brasilien.
Jag saknar mina bebisar hela tiden. I går, efter att Charlotta och Fiffi lämnat mig i min ensamhet pratade jag med mina brasilianska syskon på msn och då saknade jag dem också. Men ändå saknad på ett bra sätt. Än så länge inte jättejobbigt.

Jag har varit i farten hela tiden sedan jag kom hem och i dag är väl ett litet undantag även om jag har en hel del att ta mig an. Nästa vecka jobbar jag måndag till fredag så i dag ska det göras matlådor!
Jag är trött men behöver göra saker. Mycket saker. Det är så Therese fungerar. Therese har också kommit fram till saker i Brasilien, det vet ni redan, men nu är det ju liksom läge att sätta saker i rullning också. Det går så där än så länge.

Dag 43

Jag är nu hemma från min avskedsfest. Klockan är 04.10 och om en timme är det dags att bege sig mot flygplatsen. Jag har bestämt mig för att hålla mig vaken.
Det var en väldigt trevlig avskedsfest. Vi spelade alkis-leken Sueco, med vodka, och jag blev väl kanske lite full i en halvtimme, tre av brassarna spydde. Ser det som ett bevis på att svenskar tål mer sprit, faktiskt, med tanke på att en av de som spydde var av det manliga könet dessutom.
Han satte sig efter spyan bakom ratten och körde oss hem. Jag var livrädd, vi körde vilse då "kartläsaren" också var full, men vi kom hem ordentligt utan någon skada skedd.

Senare i dag väntar som sagt beachen med Emma och träffa Rio-familjen. Jag kommer att hålla igång hela dagen, så förutom att jag kanske sover 45 minuter på flyget till Rio så kommer jag inför min 12 timmarsflygresa ha varit uppe i över 36 timmar, och det är ju bra. Då måste jag vara tillräckligt trött för att somna på flyget.

Ett riktigt avrundande inlägg kommer. Puss!

Dag 42

I går var jag utslagen och deprimerad. I dag vaknade jag med migrän. Är det min kropps sätt att säga att jag inte är redo att åka tillbaka till Sverige?
Oklart, men jag känner mig nog ändå ganska redo.
I dag är sista dagen i Curitiba och jag och min syster ska göra manikyr, därefter äta stor köttlunch och sedan ska jag testa en brasiliansk vaxning, jag är trots allt i Brasilien.
Därefter är det avskedsfest för mig hos en av kusinerna och ja, sen sover jag för att tidigt i morgon bege mig mot Rio.
På plats i Rio ska jag försöka hitta ett ställe på flygplatsen där jag kan lämna min väska, har nämligen 14 timmars väntetid på flyget till Sverige. Tänkte åka till beachen och träffa gotländska Emma och därefter hälsa på min Rio-familj, innan jag beger mig mot flygplatsen igen och laddar för ett nytt 12 timmarsflyg, fem timmars väntan i Paris och sen sista två timmarna till Sverige och kylan och snökaoset.
Det återstår att se om jag kommer att blogga mer från Brasilien. Om så inte blir fallet kommer jag att skriva ett sammanfattande "avskedsinlägg" så fort jag kommer till Sverige. Det lovar jag er.

Dag 40

En månad i Curitiba, sex veckor i Brasilien.
För mig har det hänt en hel del grejer. Jag har lärt mig ett nytt språk, jag har träffat massvis med nya människor och jag har lärt känna ett helt nytt land. Jag har kommit fram till vettiga saker.
Men jag är livrädd att komma tillbaka till något som är precis exakt likadant som det var när jag lämnade det. Okej, jag kommer hem till minst ett nytt jobb. Men det känns läskigt om de här veckorna bara ska försvinna som ett förgånget sommarlov en gång i tiden gjorde.
En månad i en bebis liv är väldigt mycket. På barnhemmet har Pedro fått sin första tand, Bruno har nästan lärt sig krypa, Ezau kan sitta själv, Beatriz har gett ifrån sig sitt första leende och Rodrigo har lärt sig att gå.
Bebisar som jag träffar för sista gången i morgon. Jag tänker inte gråta, kommer förmodligen inte känna för det heller förrän långt senare, men det viktigaste är att inte gråta. Får se om jag satsar på ett ganska kyligt, alldagligt avsked eller inte.

Vad kan jag hoppas på ska ha ändrats i Sverige? Ljusare dagar, någon som klippt sig?
Fast samtidigt, jag har lärt mig ett språk, träffat massvis med nya människor och lärt känna ett helt nytt land. Jag har nytt jobb och nya rutiner att se fram emot. Och ska ta tillvara på tiden med nära och kära än mer!
Det är nog en hel del som kan kännas annorlunda, och det är upp till mig!

Dag 39

(Jobbar inte Valborg eftersom det inte kommer ut någon tidning den 1 maj - kul bisats att lägga till så här i förväg).
Och jag verkar ha hittat en lösning på att ha småbarn kring mig även när jag kommer hem! Och kanske även den äldre generationen igen, återstår att se.

Jag har insett att Brasilien från och med nu kan räknas som mitt andra hemland. Man vet att man är hemma när man börjar störa sig på småsaker. Som att folk inte väntar och låter folk gå av bussen innan de försöker tränga sig på. Som att servetterna här nere inte är gjorda av papper utan av något konstigt plast som gör dem värdelösa.

De planerar avskedskalas för mig här och folk ger mig presenter från alla håll och kanter. Till och med min brasilianska systers "ragg" har gett mig presenter. Sjukt gullig kille överhuvudtaget. De "hooked up" (strulade) för typ ett halvår sedan. För en månad sedan började de prata igen, via Skype, men inte träffats på riktigt. Han åkte iväg på en veckas semester och kom hem med presenter till henne, hennes mamma och mig.
På tal om typ förhållanden och grejer, i Curitiba ger man varandra ringar när man är ihop. Silverringar, räknas inte som förlovningsring, om man liksom blir pojkvän/flickvän så tar man på sig silverringar på vänster ringfinger, guld, då är det förlovning, tror jag i alla fall.

I morgon är nästsista dagen med mina bebisar...

Dag 37

En helg avverkad.
Gjorde en turistrunda i staden och hittade ett ställe som jag garanterat skulle ha haft som favoritställe om jag bodde här. En tillflyktsplats, perfekt för att rensa huvudet.
Var ute på kvällen och såg en charmig kille uppträda och gick ensam lös på Michael Jackson-låtarna, mitt sällskap tyckte jag tog i lite för mycket tror jag.
PÅ söndagen var jag på en bra marknad och hitta lite presenter att ta med hem.

Annars tänker jag mycket på att komma hem just nu. Jag tänker på sista dagen som jag kommer att träffa mina bebisar, det absolut jobbigaste.

Annars finns det vissa saker jag inte kommer att sakna från Brasilien och det är brist på planerande. Ja, jag vet att det alltid löser sig till slut (tatuerar förmodligen in ett portugisiskt uttryck för just det) men jag får tokryck över att inte ha stenkoll på saker. Därför blir det lite skönt att komma hem och styra över tillvaron själv igen. (Lär ångra det uttalandet när det väl kommer sig.)

Fick nu beskedet att jag jobbar valborg i år också. Men jag börjar 15.30, så jag hinner ju med det roliga på dagtid i alla fall, slutar sedan 23.30 typ, och det är ju då festen börjar igen! (Ni ser, huvudet har redan börjat lämna Brasilien...)

Dag 34

Med risk för att kanske bli tjatig, men alltså, mina bebisar.
Hur ska jag överleva utan dem?
Jag måste erkänna att den här upplevelsen sätter i gång den biologiska klockan väldigt mycket.
Men oroa er inte! Jag tänker inte skaffa barn nu, men snart.
Med snart menar jag förhoppningsvis inom loppet av fem, sex, sju år. Jag måste bara få ett fast jobb, hitta en stabil, pålitlig och bra pappa och dylikt. Men helt på riktigt så känner jag mig trygg i tanken med att ha ett barn, kan jag lyckas ta hand om i alla fall sex bebisar samtidigt (ja, det händer under dagarna) så ska jag kunna ta hand om en.
Innan det är dags för eget barn hoppas jag få jobb på dagis hemma i Sverige. Jag har börjat se mig runt lite för jag känner på riktigt att jag behöver ha småbarn kring mig. Och med UNT nu så har jag fritid över till ett andra jobb. Har även kollat efter volontärliknande saker men det verkar vara snålt med sådana verksamheter, i alla fall med yngre barn.
Om jag kunde skulle jag ladda upp en bild på min numera åtta månader gamla Pedro nu, men jag får titta på bilden i min kamera istället.
Puss!

Dag 33

Jag bjöd på svenska pannkakor och det uppskattades. Inte med smör och socker som jag gör dock, men med grädde, honung och nutella gick det finfint. I Brasilien äter man bara pannkaka med typ kött i, alltså crepes. Jag åt det till lunch i dag på barnhemmet och det var också gott, men som ni vet är jag ett stort fan av de svenska pannkakorna.
Började tänka på våfflor på bussen i dag dessutom. Det ska bli bland det första som jag gör när jag kommer hem.

Har nu fått schema för de kommande månaderna på UNT, närmare bestämt fram till i juni dit kontraktet räcker, jag har dock blivit indirekt lovad jobb i sommar också. Lönen är densamma som på Aftonbladet så jag är nöjd. Jag kommer dock inte att jobba precis 100 procent, men det gör mig inte ett dugg, förhoppningsvis. Det blir kul att jobba dagen efter att jag landat i Sverige, sent på kvällen. Men jag börjar ju sent också så det är lugnt.

I Brasilien så var jag i huset med de äldre barnen i dag. Jag tycker mycket om de barnen också även om det känns som att jag kanske gör mer nytta med bebisarna. Men det är verkligen tydligt att de söker efter kärlek dessa barn. Till och med nioåringen, som jag tycker är ganska gammal kryper upp i famnen på en, trots att vi knappt förstår varandra. Det är fint. Barnen kramas med varandra också när de sitter och tittar på tv, väldigt lite bråk överlag faktiskt, vilket jag tycker bevisar att man kommer långt med kärlek.

I går skrev jag inte och jag kan meddela att jag testade choklad-pizzan. Det var gott! Det är som dessert, en pizzabotten med smält choklad och jordgubbar uppepå. Mina syskon härnere tror att jag ljuger när jag säger att något är gott, eftersom jag tycker att allt är gott. Men då förklarade jag att jag älskar allt med ost och allt med choklad och i Brasilien har det mesta antingen ost eller choklad som ingrediens. Inte konstigt om jag lägger på mig med andra ord.

Låt oss avrunda där för dagen. Men verkligheten kommer allt närmare och det gav mig en mindre panikångestattack i går, jag har ju flytt mitt liv nu i över en månad. Känns som flera år, blir spännande att se hur Sverige ligger till när jag kommer hem...

PS. Tack Mormor för kommentaren! Kul att ni läser min blogg!

Dag 31

Jag har pratat med mamma och Felicia via videosamtal i dag. Det var trevligt. De fick hälsa på min brasilianska mamma och syster.
Jag har nu även skaffat mig Skype så att jag kan hålla kontakten med mina brassar när jag kommer till Sverige.

I dag var jag på barnhemmet för de större barnen och det är lite annorlunda än med bebisarna kan jag ju säga. Men det var kul att leka lite, få lite motion och få vara lite utomhus. Men jag var ändå tvungen att gå till bebisarna på eftermiddagen eftersom jag saknade dem så mycket. Men de äldre barnen fick presenterna som jag köpt till dem i Sverige. Och de blev överlyckliga. Pruttkudden lekte de sönder på två timmar.

Jag gav kakor till det gravida paret på gatan i dag och de sa inte ens tack, frågade bara efter mer att äta. Jag tog lite illa vid mig. Vet inte om jag ska fortsätta med detta trots allt.

Nu är tanken att jag och min syster ska titta på film, men hennes mamma vill titta också och hon har massa saker för sig för stunden. På torsdag tänkte jag göra svenska pannkakor till familjen. Hade tänkt göra det redan i morgon, men det verkar som att det blir middagen med pappan istället. Har lovat huset kladdkaka och äppelpaj på svenskt vid också innan jag åker.

Beijos!

Dag 30

Jag genomgår daglig terapi här. Terapi mot min rädsla för åska och blixtar.
I Sverige hatar jag åska och fyrverkerier och dylikt. Jag tycker det är sjukligt obehagligt.
Här i Curitiba är det åska och blixtar dagligen. Och det är ingen fjuttåska som i Sverige. Blixtrarna lyser upp en hel brasiliansk storstad och åskan får en att tro att det är ett tredje världskrig på gång...
Jag är förhoppningsvis inte rädd för åska längre när jag kommer hem. Jag försöker låta bli att bryta i hop här dagligen, men det går bra.

Ni vet paret jag berättade om tidigare, som bor på gatan. I dag gav jag deras "granne", en äldre tant, kakor. Jag tänker fortsätta med det de kommande två veckorna som jag har kvar här. Jag har lite kakor i väskan redan nu som de ska få. I morgon ska jag nog köpa frukt som är bra för den gravida kvinnan.
Ja, man kan säkert säga att jag inte borde ge dem mat, men nu gör jag det.
I morgon hälsar jag på de stora barnen och ger dem presenter som jag köpte i Sverige.
Och alldeles strax hittar ni bilder på Facebook!

Dag 29

Jag har spenderat helgen i ett hus vid en strand med pool.
I går var det massvis med sol och jag fick tillbaka lite av min Rio-bränna.
Har träffat på ytterligare en drös med kusiner och det var trevligt.
Vid halv ett-tiden natten till i dag öppnades champagnen och vi spelade "ölspelet" Sueco (svensken).
Ett välkänt alkoholspel här i denna brasilianska stad som alltså är döpt efter Sverige. Det är precis som de ölspel vi spelar i Sverige med kortlek, fast istället för att ta ölklunkar, tar man vodka-shottar. Nu körde vi mediumleken i går då med champagnen.
Mina underkläder är underhållande för min brasilianska syster. Hon tycker att de är enorma. Jag tror att jag ska ta med mig henne på en shoppingtur med underkläder i sikte.
En annan grej som jag har märkt är att naglar är väldigt viktigt härnere. Min brasilianska syster går till salong och fixar dem en gång i veckan. I dag gjorde vi själva. När jag kommer hem kommer jag alltid att använda nagellack numera.
Annars har jag i dag köpt glass från bilfönstret då vi var fast i en enorm bilkö när alla människor beslutar sig för att åka hem från stranden vid samma tidpunkt.

Och nu lite bilder (en bild eftersom det inte funkar) eftersom Hanna bad så snällt. :)

Therese vid Copacabana första dagen i Rio de Janeiro för nästan en månad sedan.

Dag 27

Jag tror att jag har räknat fel med mina dagar här i rubrikerna, men det struntar vi i.
Jag har inte jättemycket nytt att skriva just i dag. Vi åt pizza till middag och på det stället finns det även något som heter choklad-pizza. Det ska vi testa innan jag åker. Det bästa från två världar liksom!
Jag kan berätta att när jag går från min första buss till den andra så passerar jag ett par som bor på gatan. Vid en port till ett garage av något slag ligger de och sover på en halvskabbig trasa med ett täcke över sig. De har knappt några tänder i munnen och kvinnan är gravid.
Jag går alltså förbi detta, skulle i stort sett kunna kliva på dem. Precis som alla andra som traskar förbi. De får bo ostört och de gör ingen illa, men det känns hemskt att se dem ligga där. De göms inte undan, trots att Curitiba beskrivs som den bästa/mest välställda staden i Brasilien. Jag trodde att staten skulle jobba hårt med det. Men jag menar, ingen bryr sig om just det här paret. Det sjuka är att jag inte längre bryr mig heller, utan tycker att det ser ut som att de har det ganska bra på gatan. I alla fall nu, när det är varmt ute.
Men jag skäms över mig själv när tanken slog mig om kvinnan blivit gravid på samma plats som de nu sover. Men ja, tanken slog mig som sagt.

Jag fick ett nattlinne av min brasilianska mamma i dag. Ett vitt med rosa ränder och en björn på. Gullig är hon!
Och jag och min brasilianska bror har massvis med djupa samtal och jag är hans relationsrådgivare och vi hjälper varandra. Samtidigt som jag och min brasilianska syster inte kan sluta att sjunga på Oasis Wonderwall, även om vi inte riktigt kan texten ordentligt.

Och för att svara på Virves kommentar så kommer jag nog att ta med mig Pedrinho hem till Sverige, jag tror inte att jag kan leva utan honom!

Dag 25

Mina vänner.
Har min blogg blivit tråkig? Vad vill ni veta om min resa? Läser ni ens längre?

I dag var det babysim igen. Och jag känner faktiskt att jag får väldigt bra mammaträning av det här jobbet. Jag kommer att bli en grym mamma, punkt och slut.
Annars har jag ätit brasiliansk råbiff i dag, i mängder och träffat delar av den andra hälften av den här släkten. (Ja, även den här familjen har skilda föräldrar, precis som i Rio.)
Det är väldigt bra för självförtroendet att vara här. Alla säger att man är vacker och söt och trevlig. Men jag funderar fortfarande på varför de inte tittar på sina egna underbara kvinnor.
Jag tror dock att jag gått upp något kilo nu av alla kolhydrater. Men vet ni vad, jag tänker inte bry mig. Eller jo, det kommer jag ju självklart att göra, men jag tänker bry mig mindre än tidigare.

Jag har en förälskelse härnere just nu. Han heter Pedro och är sju månader gammal. Min lilla älskling. Amorzinho.

Och jag har en hel mängd med namn härnere eftersom brassar av någon anledning har väldigt svårt att säga Therese. Ibland får jag den amerikanska varianten "Tiris", men oftast presenterar jag mig som Tereza, eftersom det är det brasilianska namnet. Tereza utvecklas till Terezinha (lilla Tereza). Annars har jag sagt att de kan kalla mig Tess (trots att jag hatar det smeknamnet) men det låter inte lika på brasiliansk engelska, då låter det mer "Teeäzz". Min brasilianska bror kallar mig "Swedish Sister" men för det mesta får jag från alla håll höra "Sueca" (svenskan). Funderar faktiskt på att tatuera "Sueca" efter den här resan, men då kanske jag uppfattas som rasist, eller?

Dag 24

Så.
Ska vi snabbsammanfatta helgen.
En grym och utmattande helg.
Jag har lärt mig dansa samba, jag har druckit chopp (öl), jag har druckit winechopp (ja, vin blandat med öl, men det är det godaste jag någonsin har druckit), jag har varit på brasiliansk fotbollsmatch och hört mitt sällskap skrika Hora x antal gånger (förklarade för dem att ordet som de använder för "tid" och "timme" betyder prostituerad), jag har varit inne i en sexshop (ser ut som de svenska), jag har hört Eagle eye cherry's Save tonight på klubb, jag har haft ännu en barbeque och ja, typ så.

På barnhemmet har jag insett att filmerna som går på repeat är den brasilianska varianten på "Fem myror är fler än fyra elefanter". Jag kan snart alla sånger utantill och är nog mer intresserad av programmet än vad bebisarna är.
Sjunger även Imse vimse spindel för bebisarna i bland och de blir helt lugna, precis som min egen lill-kusin Tea.

Har köpt mig en bok som ska hjälpa mig att lära mig mer portugisiska som jag förhoppningsvis kan använda för att vidarestudera när jag kommer hem. Jag har redan lovat att komma tillbaka hit minst till VM 2014, men som det känns nu vill jag åka tillbaka hit senast om ett år, till nästa karneval. Ja, det är knappt tre veckor kvar innan jag åker hem men jag har redan börjat fundera på när jag ska tillbaka.
Jag vägrar just nu tänka på att åka hem. Men som sagt, det är lång tid kvar tills dess.
Fast jag har tagit mig igenom mer än hälften av min resa nu. Tiden flyger fram.

Men nu ska jag sikta in mig på att kunna kommunicera med mamman i huset och folket på mitt jobb, så jag måste lära mig mer av språket. Jag känner mig så otrevlig. Och folk märker direkt att jag inte är härifrån eftersom jag är så tyst.

Men ja, livet rullar på. Har fått in en vardagslunk här som jag trivs med. Och ett tillägg är att alla brassar har tandställning, i alla fall i Curitiba.

Puss så länge!

Dag nånting

Jag tänker bara meddela att jag lever och att helgen är hetsig och fylld med trevliga aktiviteter. Jag återkommer med ett mer detaljerat inlägg när den är över.

Kan redan nu påpeka att det kommer att bli jobbigt att åka hem till Sverige. Jag saknar mina bebisar redan nu, efter en dag ledigt från jobbet, jag saknade dem redan när jag kom hem från dem i går.

Nu drar vi vidare på fest!

Dag 18

Mina vänner.
Det blev inget födelsedagskalas med barnen på barnhemmet för de äldre barnen. De två senaste dagarna har jag enbart pussat och kramat på bebisarna. I dag var vi på babysim.
Inför var jag inte säker på om jag faktiskt skulle göra någon nytta men de här barnen behöver verkligen kärlek. Kommunikationen med medarbetarna är lite svår, men det löser sig, de är alla hur gulliga som helst.
Och barnen är underbara. Verkligen hur söta som helst. Jag kommer att fota dem, men jag får inte lägga ut bilderna på nätet av rättsliga skäl. Men jag kan visa er från kameran. Barnen som bor på de här barnhemmen har blivit omhändertagna av socialen kan man säga. Deras föräldrar är missbrukare av något slag oftast, och föräldrarna kan få tillbaka barnen om de bevisar att de kan. En pojke hade fått återvända till sin pappa, men är nu tillbaka på barnhemmet igen. Väldigt sorgligt. De bor på barnhemmet och blir förhoppningsvis adopterade sen. Men vissa barn blir kvar i väldigt många år.
Det tar två timmar att ta sig till arbetsplatsen, med tre olika bussar. Men jag har världens bästa lokalsinne, så jag klarar även av de största städerna i Brasilien. Tumme upp!
Nu får jag höra fyllehistorier från mina värdsyskon. Den 19-åriga tjejen och 21åriga killen (inte 18 och 20 som jag skrivit tidigare). Det bådar gott inför helgen då vi har minst tre fester att gå till.
Jag har ju fyra veckor i den här staden så jag har tid på mig att göra det turistiska.
- Vi är så trötta på kvällarna här så vi somnar innan tio.
- I övrigt regnade det som tusan här i dag. Som det bara kan regna i Göteborg i Sverige.
- Och busschaufförerna kan inte köra, plus att vägarna är lite dåliga.
- Och det är väldigt många äldre brassar som börjar prata med mig, är jag bara attraktiv för de över 35?

Dag 16

Hallå!
Jag har landat i Curitiba och bor i en underbar familj! Igår var det en stor barbeque med massvis med mat och på kvällen åt jag friterad choklad med choklad innuti. Mums!
Under gårdagen var det typ fem kusiner här, tre mostrar, någon flickvän till kusinerna och någon morbror, och något kusinbarn. Hur trevligt som helst, tyvärr har de en morbror som ligger på sjukhus just nu, så stundtals är det lite sorglig stämning.
Annars är folk väldigt kärvänliga, jag är en del av familjen och jag får pussar och kramar åt alla håll och kanter.

Var på min arbetsplats i dag. Det är två olika hus. Ett hus med barn som är från två månader till två år gamla. Hur söta som helst! Min främsta uppgift är att ge dessa barn kärlek.
Samma sak i det andra huset där barnen är mellan två år och nio år gamla. De kommer och kramar en på en gång så det är bara att krama tillbaka.

Jag vet inte om jag råkat få en förkylning eller om jag har någon ny allergi, folk här pratar hela tiden om att de är allergiska när de är täppta i näsan, kanske att jag har fått deras allergi...
Huset hund är underbar måste också tillägga, en liten sak som ser ut som en lite större chiuaua.

Och i dag saknade jag Sverige litegrann. Det kommer i småattacker det där. Men det är bara att förtränga.

I morgon är det födelsedagskalas för två av barnen på barnhemmet, i will tell you more about that. Ja, jag har börjat tänka på engelska/svenska/portugisiska samtidigt, ibland tänker jag på tyska för att se om jag minns språket och det blir sjukt förvirrat i mitt huvud. Fantastiskt att man faktiskt kan typ prata så många språk. Portugisiskan kommer faktiskt snabbare än vad jag trodde, jag förstår mer än vad jag kan prata, men ändå. Mamman i den här familjen pratar inte heller någon engelska, så jag måste verkligen öva hela tiden.

Men i övrigt har jag börjat fundera på om man skulle flytta hem igen. Sjukt bekvämt att bli serverad mat, och någon som tar hand om tvätten och disken och allt. Och hela tiden även ha sällskap, även om jag ibland saknar min egentid.

Men ja, nu ska vi äta mini-pizzor.
Beijou!

Dag 14

Mitt sista inlägg från Rio.
I morgon, tidigt på morgonen åker jag till Curitiba.
Jag kommer att sakna min värdfamilj här jättemycket! Min Rio-mamma har bakat en chokladkaka till mig och i dag fick jag även en jättefin tunika av henne som present. Jag blev så rörd. Jag vill verkligen kunna prata med henne mer, får åka tillbaka hit när jag kan portugisiska.
Det sista jag kommer att göra här är att åka till en samba-skola där de övar inför karnevalen, det kommer att bli spännande!

Några sista reflektioner från Rio:
- Många brassars raggningsteknik: "You are beautiful" och sen hånglar de upp en. Hände Emma två gånger i går, hände mig förra veckan. Man blir helt ställd innan man uppfattar att man måste knuffa bort dem.
- Annan iakttagelse som man ser när folk faktiskt hånglar gemensamt är att brassar använder sjukt mycket tunga, Sudi skulle älska att hångla här ;).
- Det dör folk här i översvämningar. Detta händer tydligen varje år, men i år är det rekord i antal döda, just nu över 500 stycken, men det är en bra bit från där jag bor.
- Sista portugisiska-lektionen i går och jag kommer att sakna min lärarinnan väldigt mycket. Precis som jag kommer att sakna min kurskollega Emma. Men jag och Emma har redan pratat om Sune-maraton och liknande, så våra vägar kommer att korsas igen.
- När vi var ute i går hade jag en 40-årig brasse efter mig. Han erbjöd sig att lära mig mer portugisiska och resa till Curitiba som jag åker till i morgon (en och en halv timmes flyg från Rio). Han köpte en blomma till mig och sen fick jag veta att även hade flickvän redan. Äcklig man.
- En annan 30-årig brasse hängde jag med resten av kvällen sen och han var istället väldigt trevlig tack och lov och försökte inte med något, gav Rio-killarna lite bättre rykte.

Men ja, jag tackar Rio för en underbar tid och ser fram emot att jobba med barnen i Curitiba, där jag bor i en familj med en 20-årig dotter, en 18-årig son och en lite hund. (Inte den familj som det var tänkt från början.)

(Sen blev det inget kollande av det andra fotbollslaget som jag skrev i förra inlägget.)

Dag 12

Det rapporteras tydligen i Sverige att folk dor i jordskred i Rio. Inte precis dar jag ar kan jag informera.

I gar var jag och Emma och halsade Ronaldinho valkommen hem till Brasilien. Sjukt mycket folk hade samlats och det var stekande hett. Pa vagen ut holl jag nog nastan pa att do och polisen borjade spruta targas mot folkmassorna som vallde ut fran arenan. Men det var en stor handelse och det kandes haftigt. Emma blev aven intervjuad av brasiliansk tv.
I dag ska vi fa folja med en snubbe och spana in en annan klubb, Botafogo, en resa som var larare har pa skolan har fixat. Vi har en underbar larare, hon ar rolig och bra pa att lara ut, och valdigt personlig, kanns som att man kanner henne ganska bra nu.
I morgon ar sista kursdagen och pa sondag aker jag vidare for att jobba pa barnhem i Curitiba. Har fatt reda pa att jag hamnar i en annan familj an vad det var tankt fran borjan men det blir nog bra det med.

Jag har sett de tva snyggaste killarna nagonsin under mitt liv. En pa en konsert i mandags och en pa bussen i dag, helt sjukt att folk kan se sa bra ut.

Och ja, vad mer kan jag skriva? Ibland finns det hur mycket som helst i huvudet men man borjar anpassa sig till mentaliteten har och magen har aven borjat lagga marke till att man ar utomlands, men den ar under kontroll for tillfallet. Ja, jag gillar att dela med mig om sant.
Drygt att lasa utan prickar pa a,a,o? Min laptop har laddat ur och adaptern funkar inte till datorn... Sa nu sitter jag pa skoldatorn, far se hur jag gor i framtiden.

Men vi sager puss sa lange!

Dag 9

Att gå ut i Rio är kul!
I lördags var vi på ett ställe som heter Lapa som är öppet varje kväll hela sommaren (här är det sommar). Området har typ 40 olika uteställen som man kan gå in till. Eller så hänger man på gatan och köper alkohol från tält, som en enda stor festival hela tiden. Underbart!
Drack capirinha, smakade typ som ren tequila, kostade 12 kronor och motsvarade nog en 8:a.
Fick testa att dansa samba, konstaterade: jag är ett kylskåp.
Fick även en brasiliansk friare efter mig. De är ganska hängivna här, ger inte upp i första taget. I går ringde han två gånger till min värdinnans telefon. Han erbjöd sig att åka till Sverige och prata med mina föräldrar, han lovade att de skulle tycka om honom. Jag hade ju tydligen en så fin personlighet, även om vi bara pratat i fem minuter och inte ens talade samma språk...
Kanske skulle träffa hans mamma för att se vad för gener han har att erbjuda några framtida döttrar...
Eller inte, han verkar ha fattat dissen nu.

Jag älskar isglassen som de har här och mango är min nya favoritfrukt. I min familj har vi mjölk i form av pulver och sötningsmedlet är flytande.

Mina brasilianska novelas fortsätter att vara underhållande även om det inte händer så mycket. Det får mig dock att fundera på vad som händer i Våra bästa år därhemma.
Jag drömmer mycket om Sverige, därför kan jag vakna upp med hemlängtan, men ju längre dagen går, desto mer inser jag att jag verkligen njuter av tillvaron här.

I dag gjorde jag och Emma beachen igen och jag brände mig på nytt efter att huden faktiskt tappat den röda tonen. Men nu goes jag kräfta igen.
Om två timmar ska jag bege mig mot Leblon för en konsert med samba blandat med funk, jag gillar verkligen musiken härnere! Den ska jag också lyssna på när jag kommer hem, Mariana - värdinnan har lovat att försöka bränna en bland-skiva åt mig.

Det var allt för i dag!
Tchau!

Dag 7

Det har nu gått precis en vecka sedan jag lämnade Sverige.
Jag börjar trivas väldigt bra här. Och jag tänker ta med mig den här mentaliteten med mig hem, och jag kommer fram till nya, bra saker hela tiden. Dessutom ser jag en hel del grejer.
I dag var jag i en favela, även om jag lovade hela släkten att låta bli. En favela är en brasiliansk kåkstad där knark och pistoler härjar. Men jag och min värdinna som har koll var där på dagtid och det såg verkligen inte ut som jag trodde. Det var hus, restauranger, skolor, We no speak Americano i högtalare från en bil. På vägen ut från favelan gick vi tydligen förbi några män med pistoler, som fick min värdinna att gå snabbare, jag märkte inte mycket. Men de gör inget på dagtid, men det var ju bra att hon traskade på lite snabbare i alla fall.
Utöver favelan har jag varit uppe till Jesus-statyn (jag kan flyga, jag är inte rädd.), sett Maracana, världens största fotbollsarena typ, som var helt stängd tyvärr, rustas inför VM. Sen har jag varit i den stadsdel som har de finaste byggnaderna men som är farligast nattetid, då de har flest folk som bor på gatan där.

I övrigt tänkte jag nu göra det här inlägget lite förvirrat. Som sagt, massvis med iakttagelser som ska sammanfattas.
- På bussen som tog lång tid i går kom det in en man med sin ställning med godis. Assmart affärsidé ju, alla började handla eftersom de var trötta på att bussen stod still. Det står män längs gatorna och säljer godis till alla bilar när det är som mest trafikstockning.

- På portugisiska säger man Eu tenho 20 anos, (jag är 20 år), direktöversatt: jag har tjugo år. Min värdinna säger därför när hon pratar engelska: I have 20 years). Lite roligt. Likväl som hon säger "prove" istället för "try" på engelska, låter ju som en typisk swenglish grej annars.

- Folk blandar ihop Sverige med Schweiz hela tiden. Annars vet man lite om Sverige här, en dam på gatan började prata om Ingmar Bergman. De argentinska killarna lyssnade på Looptroop och hade stenkoll på The Hives.

Just nu tar värdinnan en tupplur innan vi ska ut och dansa och hälsa på en av hennes vänner som fyller år. Det blir spännande!

Tchau!

Dag 6

Jag och min nya vapendragare Emma (min gotländska kurskamrat) har de två senaste dagarna hängt på stranden efter våra lektioner. Lektioner som håller på mellan tio och tolv på dagen.
I dag träffade vi på tre killar från Argentina, en stackare förstod ingen engelska men kunde kommunicera lite med Emma via spanska.
Annars försöker vi ju lära oss portugisiska, och det brasilianska folket är så underbara att prata med.
På bussen hem i dag tror jag att en tjej erbjöd mig att sitta i hennes knä när det inte fanns några sittplatser.
I Rio är trafiken kaos på kvällarna har jag märkt. Tips från coachen är att inte ta buss efter klockan sex, inte av säkerhetsskäl utan av tidsskäl, en bussresa som vanligtvis tar en kvart tog en timme i dag.

I morgon har min värdinnan planerat hur mycket grejer som helst, så vi tänkte gå och lägga oss ganska tidigt i dag (i Brasilien är klockan tio på kvällen i detta nu.)

Jag och Emma går omkring och mest avgudar brassarnas kroppar. Det finns så sjukt mycket snygga människor här. Tjejerna med sina underbara bakdelar och killarna med sina underbara överkroppar. Mycket ögongodis på alla håll. Alla tjejer här använder stringbikini. Jag skulle vilja ha självförtroendet till att göra det. Samtidigt finns det kanske vissa som borde köpa en annan bikiniunderdel, även om de flesta fyller ut det bra. (Såg en väldigt snygg bakdel, men med en finne på, då kanske man kan ta andra trosor...)

Vill tillägga att min åttaåriga kompis som lämnade huset i tisdags är, som min portugisiskalärares barn, besatt av Lady Gaga. Och Jaquelini sjöng även för mig, Aquas Barbie girl, i en portugisisk version. Har även lyckats se Svampbob fyrkant, Simpsons, High School musical och En prinsessas dagbok på portugisiska.

I övrigt är som sagt folket underbart och min värdinnas mamma förstår mig i bland, och jag förstår henne i bland. Hon är helt fantastisk och ger mig mat. Och mycket kakor och godis. Jag är för feg för att säga nej, det känns oförskämt, och jag tycker ju att det är gott. Försöker kompensera kaloriintaget med typ minst två-tre timmars promenad per dag.

Jag och gotländska Emma har mycket gemensamt så vi har trevliga pratstunder under våra långa promenader som vi tar överallt. Folk säger att man inte kan promenera i Rio, vi har motbevisat dem.

Nu är planen att låta solbrännan lägga sig. Solen kom till Rio i går och ja, min näsa har redan börjat flagna.

På återskrivande! Boa Noite!

PS. Har satt upp ett mål för mig själv att när den här resan börjar närma sig sitt slut, då ska jag kunna skriva ett helt inlägg på portugisiska, kanske inte långt, men ett inlägg i alla fall. DS.
PS2. Försöker följa Ronaldinho-soppan härifrån, och jag har köpt en dagstidning som jag försöker förstå delar i från. Men Sportbladets Silly-blogg får förtydliga. DS.

Dag 3

Det har inte gått många dagar men jag har en miljard intryck som jag liksom ska sammanfatta utan att det blir för långt. Jag har några ytliga iakttagelser och lite upplevelser att bjuda på nu.

- Telefonen har slutat fungera på grund av klimatet.
- Det här är inte köttets land som jag läst i förväg. Detta är kolhydraternas land deluxe. Mycket bröd, kakor och till köttet äter man ris plus någon form av potatis (kokt, pommes eller chips).
- Dagens efterrätt var marmelad med mjukost... Typ gott faktiskt.
- Det regnar och det rapporteras på nyheterna som en katastrof, har tydligen aldrig regnat så här mycket, jag tycker det är ganska lite regn.
- Promenerade längs Copacabana i dag, 30 minuter var det sol istället för moln och jag hade inte solskydd på, det svider...
- Jaquelini, 8 år, (världens finaste namn) kusin till min värdinna har varit min portugisiska lärarinna och jag känner att jag lär mig otroligt mycket bara på det.
- Min riktiga kurs börjar i morgon, spännande. Tydligen tillsammans med en annan svenska.
- Vi tittar mycket tv, novelas, såpoperor, mycket hjärta, smärta, passion. Alla tjejer på tv är sjukt snygga.
- I verkliga livet är det brasilianska folket aktivt, mycket motion, men de njuter också av kolhydraterna och bär därmed på lite extra kilon, men det verkar inte störa dem.
- Har fått planer för helgen som låter otroligt spännande, men det får ni höra om efteråt.

En rolig parentes. Mitt favoritord på tyska är Schmetterling, som betyder fjäril. Mitt favoritord än så länge på portugisiska är Borboleta (uttalas bobbolito, typ) betyder också fjäril.

Puss!

Dag 1

När jag klev på flyget på Arlanda var jag nära att vända. Hur tänkte jag när jag skulle åka själv till Brasilien i sex veckor?! Bara lämna sitt eget liv i sex veckor, sånt går ju inte.
Men jag gick på flyget. Mellanlandade i Frankfurt, Tyskland, landet där i stort sett alla är fula.
Efter fem timmars väntan var det dags för tolvtimmarsflyget. Som gick sjukligt bra eftersom jag fick fyra säten för mig själv. Alltså kunde jag ligga ner och sova.
Ödets ironi (detta tillägnat framförallt Virve) var att bland filmerna man kunde se på flyget fanns Eat, Pray, Love, som jag inte hunnit se på film ännu (Som sagt, internt för Virve).
När jag landade i Rio regnade det. Och packningen dröjde. Men en snäll taxichaufför stod och väntade med en skylt med mitt namn på (fast Gusafsson med v...).
Han körde mig dock till helt fel adress, och om Tyskland är landet där i stort sett alla är fula, så är Portugal landet där i stort sett ingen pratar engelska. Blev några förvirrade försök att kommunicera med hjälp av ordbok, sedan lyckades jag få tag på min värdinna och fick ta en ny taxi hem till henne.
Hon är jättesöt och mamman känns ännu gulligare, även om mamman inte pratar engelska.
I morgon får jag förhoppningsvis min första portugisiskalektion, men varken jag eller värdinnan har fått information om när, var, hur. Så det finns en del oklarheter i detta system.
Men jag är framme, och jag är nöjd än så länge. Vi bor i en fattigare del av Rio, jag har sett Jesus-statyn och ska senare ikväll i väg och se en jättestor julgran som en liten kusin i familjen vill titta på. Och jag är ju inte skeptisk till julgranar.

Nu sover värdinnan middag och jag tittar på dubbad Narnia med portugisisk text och försöker snappa upp ord så gott det går. (Mest humor är att Peter heter Pedro, Lucy heter Lucia, Susan heter Susanna och Edmund heter Edmundo.)

Jag återkommer nog snarare än vad jag hade tänkt.
Puss och kram på er!