Har den här veckan arbetat på UNT måndag till torsdag. Och sattes i hetluften omgående och har redigerat med ensamt ansvar. Sjukt egentligen. Och stressigt. Men väldigt kul! Trodde inte att jag skulle tycka att redigering var så kul. Trodde att jag skulle sakna skrivandet. Men det är faktiskt lite skönt med en paus. Och nu är jag ju tydligen reporter också. Typ redan på måndag.
I dag var en sjukt soft dag när jag tittade på skid-VM och blev varm i hjärtat av Marcus Hellners guld och sen drog vidare på lite innebandy som jag liverapporterade. Sen kunde jag åka hem tidigt.
Lämpligt eftersom jag gör comeback i hemtjänsten i morgon (uppgång 06.30...). På ny ort. Ska faktiskt bli kul. Vi får se hur länge jag tycker det. Men det ska faktiskt bli varmare än tio minus i morgon, så det är ju nästan sommar.
Sen blir det en tripp till Norrköping i helgen! Får springa från jobbet för att hinna med tåget, men det blir bra! 90-talsfest väntar i Norrkan och jag ska köra magtröja (!), jag har laddat kameran, men kanske ska råka glömma den...
Nästa helg har jag lovat mig själv att det ska bli släktturné! Längesen jag såg alla.
Det var allt för dagen. Och ja, det är lite mindre blogg nuförtiden. Men i Brasilien fanns det en hel del att ventilera. Nu är det vardag igen. Men jag kommer nog igång snart.
Puss!
torsdag 24 februari 2011
söndag 20 februari 2011
Nu så
Vet ni vad?
Jag kommer inte att skriva något sammanfattande inlägg om Brasilien.
Jag har i själva verket inte bloggat på hela veckan för att det känns fel. Blogg var något jag gjorde i Brasilien.
Jag saknar mina bebisar hela tiden. I går, efter att Charlotta och Fiffi lämnat mig i min ensamhet pratade jag med mina brasilianska syskon på msn och då saknade jag dem också. Men ändå saknad på ett bra sätt. Än så länge inte jättejobbigt.
Jag har varit i farten hela tiden sedan jag kom hem och i dag är väl ett litet undantag även om jag har en hel del att ta mig an. Nästa vecka jobbar jag måndag till fredag så i dag ska det göras matlådor!
Jag är trött men behöver göra saker. Mycket saker. Det är så Therese fungerar. Therese har också kommit fram till saker i Brasilien, det vet ni redan, men nu är det ju liksom läge att sätta saker i rullning också. Det går så där än så länge.
Jag kommer inte att skriva något sammanfattande inlägg om Brasilien.
Jag har i själva verket inte bloggat på hela veckan för att det känns fel. Blogg var något jag gjorde i Brasilien.
Jag saknar mina bebisar hela tiden. I går, efter att Charlotta och Fiffi lämnat mig i min ensamhet pratade jag med mina brasilianska syskon på msn och då saknade jag dem också. Men ändå saknad på ett bra sätt. Än så länge inte jättejobbigt.
Jag har varit i farten hela tiden sedan jag kom hem och i dag är väl ett litet undantag även om jag har en hel del att ta mig an. Nästa vecka jobbar jag måndag till fredag så i dag ska det göras matlådor!
Jag är trött men behöver göra saker. Mycket saker. Det är så Therese fungerar. Therese har också kommit fram till saker i Brasilien, det vet ni redan, men nu är det ju liksom läge att sätta saker i rullning också. Det går så där än så länge.
söndag 13 februari 2011
Dag 43
Jag är nu hemma från min avskedsfest. Klockan är 04.10 och om en timme är det dags att bege sig mot flygplatsen. Jag har bestämt mig för att hålla mig vaken.
Det var en väldigt trevlig avskedsfest. Vi spelade alkis-leken Sueco, med vodka, och jag blev väl kanske lite full i en halvtimme, tre av brassarna spydde. Ser det som ett bevis på att svenskar tål mer sprit, faktiskt, med tanke på att en av de som spydde var av det manliga könet dessutom.
Han satte sig efter spyan bakom ratten och körde oss hem. Jag var livrädd, vi körde vilse då "kartläsaren" också var full, men vi kom hem ordentligt utan någon skada skedd.
Senare i dag väntar som sagt beachen med Emma och träffa Rio-familjen. Jag kommer att hålla igång hela dagen, så förutom att jag kanske sover 45 minuter på flyget till Rio så kommer jag inför min 12 timmarsflygresa ha varit uppe i över 36 timmar, och det är ju bra. Då måste jag vara tillräckligt trött för att somna på flyget.
Ett riktigt avrundande inlägg kommer. Puss!
Det var en väldigt trevlig avskedsfest. Vi spelade alkis-leken Sueco, med vodka, och jag blev väl kanske lite full i en halvtimme, tre av brassarna spydde. Ser det som ett bevis på att svenskar tål mer sprit, faktiskt, med tanke på att en av de som spydde var av det manliga könet dessutom.
Han satte sig efter spyan bakom ratten och körde oss hem. Jag var livrädd, vi körde vilse då "kartläsaren" också var full, men vi kom hem ordentligt utan någon skada skedd.
Senare i dag väntar som sagt beachen med Emma och träffa Rio-familjen. Jag kommer att hålla igång hela dagen, så förutom att jag kanske sover 45 minuter på flyget till Rio så kommer jag inför min 12 timmarsflygresa ha varit uppe i över 36 timmar, och det är ju bra. Då måste jag vara tillräckligt trött för att somna på flyget.
Ett riktigt avrundande inlägg kommer. Puss!
lördag 12 februari 2011
Dag 42
I går var jag utslagen och deprimerad. I dag vaknade jag med migrän. Är det min kropps sätt att säga att jag inte är redo att åka tillbaka till Sverige?
Oklart, men jag känner mig nog ändå ganska redo.
I dag är sista dagen i Curitiba och jag och min syster ska göra manikyr, därefter äta stor köttlunch och sedan ska jag testa en brasiliansk vaxning, jag är trots allt i Brasilien.
Därefter är det avskedsfest för mig hos en av kusinerna och ja, sen sover jag för att tidigt i morgon bege mig mot Rio.
På plats i Rio ska jag försöka hitta ett ställe på flygplatsen där jag kan lämna min väska, har nämligen 14 timmars väntetid på flyget till Sverige. Tänkte åka till beachen och träffa gotländska Emma och därefter hälsa på min Rio-familj, innan jag beger mig mot flygplatsen igen och laddar för ett nytt 12 timmarsflyg, fem timmars väntan i Paris och sen sista två timmarna till Sverige och kylan och snökaoset.
Det återstår att se om jag kommer att blogga mer från Brasilien. Om så inte blir fallet kommer jag att skriva ett sammanfattande "avskedsinlägg" så fort jag kommer till Sverige. Det lovar jag er.
Oklart, men jag känner mig nog ändå ganska redo.
I dag är sista dagen i Curitiba och jag och min syster ska göra manikyr, därefter äta stor köttlunch och sedan ska jag testa en brasiliansk vaxning, jag är trots allt i Brasilien.
Därefter är det avskedsfest för mig hos en av kusinerna och ja, sen sover jag för att tidigt i morgon bege mig mot Rio.
På plats i Rio ska jag försöka hitta ett ställe på flygplatsen där jag kan lämna min väska, har nämligen 14 timmars väntetid på flyget till Sverige. Tänkte åka till beachen och träffa gotländska Emma och därefter hälsa på min Rio-familj, innan jag beger mig mot flygplatsen igen och laddar för ett nytt 12 timmarsflyg, fem timmars väntan i Paris och sen sista två timmarna till Sverige och kylan och snökaoset.
Det återstår att se om jag kommer att blogga mer från Brasilien. Om så inte blir fallet kommer jag att skriva ett sammanfattande "avskedsinlägg" så fort jag kommer till Sverige. Det lovar jag er.
torsdag 10 februari 2011
Dag 40
En månad i Curitiba, sex veckor i Brasilien.
För mig har det hänt en hel del grejer. Jag har lärt mig ett nytt språk, jag har träffat massvis med nya människor och jag har lärt känna ett helt nytt land. Jag har kommit fram till vettiga saker.
Men jag är livrädd att komma tillbaka till något som är precis exakt likadant som det var när jag lämnade det. Okej, jag kommer hem till minst ett nytt jobb. Men det känns läskigt om de här veckorna bara ska försvinna som ett förgånget sommarlov en gång i tiden gjorde.
En månad i en bebis liv är väldigt mycket. På barnhemmet har Pedro fått sin första tand, Bruno har nästan lärt sig krypa, Ezau kan sitta själv, Beatriz har gett ifrån sig sitt första leende och Rodrigo har lärt sig att gå.
Bebisar som jag träffar för sista gången i morgon. Jag tänker inte gråta, kommer förmodligen inte känna för det heller förrän långt senare, men det viktigaste är att inte gråta. Får se om jag satsar på ett ganska kyligt, alldagligt avsked eller inte.
Vad kan jag hoppas på ska ha ändrats i Sverige? Ljusare dagar, någon som klippt sig?
Fast samtidigt, jag har lärt mig ett språk, träffat massvis med nya människor och lärt känna ett helt nytt land. Jag har nytt jobb och nya rutiner att se fram emot. Och ska ta tillvara på tiden med nära och kära än mer!
Det är nog en hel del som kan kännas annorlunda, och det är upp till mig!
För mig har det hänt en hel del grejer. Jag har lärt mig ett nytt språk, jag har träffat massvis med nya människor och jag har lärt känna ett helt nytt land. Jag har kommit fram till vettiga saker.
Men jag är livrädd att komma tillbaka till något som är precis exakt likadant som det var när jag lämnade det. Okej, jag kommer hem till minst ett nytt jobb. Men det känns läskigt om de här veckorna bara ska försvinna som ett förgånget sommarlov en gång i tiden gjorde.
En månad i en bebis liv är väldigt mycket. På barnhemmet har Pedro fått sin första tand, Bruno har nästan lärt sig krypa, Ezau kan sitta själv, Beatriz har gett ifrån sig sitt första leende och Rodrigo har lärt sig att gå.
Bebisar som jag träffar för sista gången i morgon. Jag tänker inte gråta, kommer förmodligen inte känna för det heller förrän långt senare, men det viktigaste är att inte gråta. Får se om jag satsar på ett ganska kyligt, alldagligt avsked eller inte.
Vad kan jag hoppas på ska ha ändrats i Sverige? Ljusare dagar, någon som klippt sig?
Fast samtidigt, jag har lärt mig ett språk, träffat massvis med nya människor och lärt känna ett helt nytt land. Jag har nytt jobb och nya rutiner att se fram emot. Och ska ta tillvara på tiden med nära och kära än mer!
Det är nog en hel del som kan kännas annorlunda, och det är upp till mig!
onsdag 9 februari 2011
Dag 39
(Jobbar inte Valborg eftersom det inte kommer ut någon tidning den 1 maj - kul bisats att lägga till så här i förväg).
Och jag verkar ha hittat en lösning på att ha småbarn kring mig även när jag kommer hem! Och kanske även den äldre generationen igen, återstår att se.
Jag har insett att Brasilien från och med nu kan räknas som mitt andra hemland. Man vet att man är hemma när man börjar störa sig på småsaker. Som att folk inte väntar och låter folk gå av bussen innan de försöker tränga sig på. Som att servetterna här nere inte är gjorda av papper utan av något konstigt plast som gör dem värdelösa.
De planerar avskedskalas för mig här och folk ger mig presenter från alla håll och kanter. Till och med min brasilianska systers "ragg" har gett mig presenter. Sjukt gullig kille överhuvudtaget. De "hooked up" (strulade) för typ ett halvår sedan. För en månad sedan började de prata igen, via Skype, men inte träffats på riktigt. Han åkte iväg på en veckas semester och kom hem med presenter till henne, hennes mamma och mig.
På tal om typ förhållanden och grejer, i Curitiba ger man varandra ringar när man är ihop. Silverringar, räknas inte som förlovningsring, om man liksom blir pojkvän/flickvän så tar man på sig silverringar på vänster ringfinger, guld, då är det förlovning, tror jag i alla fall.
I morgon är nästsista dagen med mina bebisar...
Och jag verkar ha hittat en lösning på att ha småbarn kring mig även när jag kommer hem! Och kanske även den äldre generationen igen, återstår att se.
Jag har insett att Brasilien från och med nu kan räknas som mitt andra hemland. Man vet att man är hemma när man börjar störa sig på småsaker. Som att folk inte väntar och låter folk gå av bussen innan de försöker tränga sig på. Som att servetterna här nere inte är gjorda av papper utan av något konstigt plast som gör dem värdelösa.
De planerar avskedskalas för mig här och folk ger mig presenter från alla håll och kanter. Till och med min brasilianska systers "ragg" har gett mig presenter. Sjukt gullig kille överhuvudtaget. De "hooked up" (strulade) för typ ett halvår sedan. För en månad sedan började de prata igen, via Skype, men inte träffats på riktigt. Han åkte iväg på en veckas semester och kom hem med presenter till henne, hennes mamma och mig.
På tal om typ förhållanden och grejer, i Curitiba ger man varandra ringar när man är ihop. Silverringar, räknas inte som förlovningsring, om man liksom blir pojkvän/flickvän så tar man på sig silverringar på vänster ringfinger, guld, då är det förlovning, tror jag i alla fall.
I morgon är nästsista dagen med mina bebisar...
måndag 7 februari 2011
Dag 37
En helg avverkad.
Gjorde en turistrunda i staden och hittade ett ställe som jag garanterat skulle ha haft som favoritställe om jag bodde här. En tillflyktsplats, perfekt för att rensa huvudet.
Var ute på kvällen och såg en charmig kille uppträda och gick ensam lös på Michael Jackson-låtarna, mitt sällskap tyckte jag tog i lite för mycket tror jag.
PÅ söndagen var jag på en bra marknad och hitta lite presenter att ta med hem.
Annars tänker jag mycket på att komma hem just nu. Jag tänker på sista dagen som jag kommer att träffa mina bebisar, det absolut jobbigaste.
Annars finns det vissa saker jag inte kommer att sakna från Brasilien och det är brist på planerande. Ja, jag vet att det alltid löser sig till slut (tatuerar förmodligen in ett portugisiskt uttryck för just det) men jag får tokryck över att inte ha stenkoll på saker. Därför blir det lite skönt att komma hem och styra över tillvaron själv igen. (Lär ångra det uttalandet när det väl kommer sig.)
Fick nu beskedet att jag jobbar valborg i år också. Men jag börjar 15.30, så jag hinner ju med det roliga på dagtid i alla fall, slutar sedan 23.30 typ, och det är ju då festen börjar igen! (Ni ser, huvudet har redan börjat lämna Brasilien...)
Gjorde en turistrunda i staden och hittade ett ställe som jag garanterat skulle ha haft som favoritställe om jag bodde här. En tillflyktsplats, perfekt för att rensa huvudet.
Var ute på kvällen och såg en charmig kille uppträda och gick ensam lös på Michael Jackson-låtarna, mitt sällskap tyckte jag tog i lite för mycket tror jag.
PÅ söndagen var jag på en bra marknad och hitta lite presenter att ta med hem.
Annars tänker jag mycket på att komma hem just nu. Jag tänker på sista dagen som jag kommer att träffa mina bebisar, det absolut jobbigaste.
Annars finns det vissa saker jag inte kommer att sakna från Brasilien och det är brist på planerande. Ja, jag vet att det alltid löser sig till slut (tatuerar förmodligen in ett portugisiskt uttryck för just det) men jag får tokryck över att inte ha stenkoll på saker. Därför blir det lite skönt att komma hem och styra över tillvaron själv igen. (Lär ångra det uttalandet när det väl kommer sig.)
Fick nu beskedet att jag jobbar valborg i år också. Men jag börjar 15.30, så jag hinner ju med det roliga på dagtid i alla fall, slutar sedan 23.30 typ, och det är ju då festen börjar igen! (Ni ser, huvudet har redan börjat lämna Brasilien...)
lördag 5 februari 2011
Dag 34
Med risk för att kanske bli tjatig, men alltså, mina bebisar.
Hur ska jag överleva utan dem?
Jag måste erkänna att den här upplevelsen sätter i gång den biologiska klockan väldigt mycket.
Men oroa er inte! Jag tänker inte skaffa barn nu, men snart.
Med snart menar jag förhoppningsvis inom loppet av fem, sex, sju år. Jag måste bara få ett fast jobb, hitta en stabil, pålitlig och bra pappa och dylikt. Men helt på riktigt så känner jag mig trygg i tanken med att ha ett barn, kan jag lyckas ta hand om i alla fall sex bebisar samtidigt (ja, det händer under dagarna) så ska jag kunna ta hand om en.
Innan det är dags för eget barn hoppas jag få jobb på dagis hemma i Sverige. Jag har börjat se mig runt lite för jag känner på riktigt att jag behöver ha småbarn kring mig. Och med UNT nu så har jag fritid över till ett andra jobb. Har även kollat efter volontärliknande saker men det verkar vara snålt med sådana verksamheter, i alla fall med yngre barn.
Om jag kunde skulle jag ladda upp en bild på min numera åtta månader gamla Pedro nu, men jag får titta på bilden i min kamera istället.
Puss!
Hur ska jag överleva utan dem?
Jag måste erkänna att den här upplevelsen sätter i gång den biologiska klockan väldigt mycket.
Men oroa er inte! Jag tänker inte skaffa barn nu, men snart.
Med snart menar jag förhoppningsvis inom loppet av fem, sex, sju år. Jag måste bara få ett fast jobb, hitta en stabil, pålitlig och bra pappa och dylikt. Men helt på riktigt så känner jag mig trygg i tanken med att ha ett barn, kan jag lyckas ta hand om i alla fall sex bebisar samtidigt (ja, det händer under dagarna) så ska jag kunna ta hand om en.
Innan det är dags för eget barn hoppas jag få jobb på dagis hemma i Sverige. Jag har börjat se mig runt lite för jag känner på riktigt att jag behöver ha småbarn kring mig. Och med UNT nu så har jag fritid över till ett andra jobb. Har även kollat efter volontärliknande saker men det verkar vara snålt med sådana verksamheter, i alla fall med yngre barn.
Om jag kunde skulle jag ladda upp en bild på min numera åtta månader gamla Pedro nu, men jag får titta på bilden i min kamera istället.
Puss!
fredag 4 februari 2011
Dag 33
Jag bjöd på svenska pannkakor och det uppskattades. Inte med smör och socker som jag gör dock, men med grädde, honung och nutella gick det finfint. I Brasilien äter man bara pannkaka med typ kött i, alltså crepes. Jag åt det till lunch i dag på barnhemmet och det var också gott, men som ni vet är jag ett stort fan av de svenska pannkakorna.
Började tänka på våfflor på bussen i dag dessutom. Det ska bli bland det första som jag gör när jag kommer hem.
Har nu fått schema för de kommande månaderna på UNT, närmare bestämt fram till i juni dit kontraktet räcker, jag har dock blivit indirekt lovad jobb i sommar också. Lönen är densamma som på Aftonbladet så jag är nöjd. Jag kommer dock inte att jobba precis 100 procent, men det gör mig inte ett dugg, förhoppningsvis. Det blir kul att jobba dagen efter att jag landat i Sverige, sent på kvällen. Men jag börjar ju sent också så det är lugnt.
I Brasilien så var jag i huset med de äldre barnen i dag. Jag tycker mycket om de barnen också även om det känns som att jag kanske gör mer nytta med bebisarna. Men det är verkligen tydligt att de söker efter kärlek dessa barn. Till och med nioåringen, som jag tycker är ganska gammal kryper upp i famnen på en, trots att vi knappt förstår varandra. Det är fint. Barnen kramas med varandra också när de sitter och tittar på tv, väldigt lite bråk överlag faktiskt, vilket jag tycker bevisar att man kommer långt med kärlek.
I går skrev jag inte och jag kan meddela att jag testade choklad-pizzan. Det var gott! Det är som dessert, en pizzabotten med smält choklad och jordgubbar uppepå. Mina syskon härnere tror att jag ljuger när jag säger att något är gott, eftersom jag tycker att allt är gott. Men då förklarade jag att jag älskar allt med ost och allt med choklad och i Brasilien har det mesta antingen ost eller choklad som ingrediens. Inte konstigt om jag lägger på mig med andra ord.
Låt oss avrunda där för dagen. Men verkligheten kommer allt närmare och det gav mig en mindre panikångestattack i går, jag har ju flytt mitt liv nu i över en månad. Känns som flera år, blir spännande att se hur Sverige ligger till när jag kommer hem...
PS. Tack Mormor för kommentaren! Kul att ni läser min blogg!
Började tänka på våfflor på bussen i dag dessutom. Det ska bli bland det första som jag gör när jag kommer hem.
Har nu fått schema för de kommande månaderna på UNT, närmare bestämt fram till i juni dit kontraktet räcker, jag har dock blivit indirekt lovad jobb i sommar också. Lönen är densamma som på Aftonbladet så jag är nöjd. Jag kommer dock inte att jobba precis 100 procent, men det gör mig inte ett dugg, förhoppningsvis. Det blir kul att jobba dagen efter att jag landat i Sverige, sent på kvällen. Men jag börjar ju sent också så det är lugnt.
I Brasilien så var jag i huset med de äldre barnen i dag. Jag tycker mycket om de barnen också även om det känns som att jag kanske gör mer nytta med bebisarna. Men det är verkligen tydligt att de söker efter kärlek dessa barn. Till och med nioåringen, som jag tycker är ganska gammal kryper upp i famnen på en, trots att vi knappt förstår varandra. Det är fint. Barnen kramas med varandra också när de sitter och tittar på tv, väldigt lite bråk överlag faktiskt, vilket jag tycker bevisar att man kommer långt med kärlek.
I går skrev jag inte och jag kan meddela att jag testade choklad-pizzan. Det var gott! Det är som dessert, en pizzabotten med smält choklad och jordgubbar uppepå. Mina syskon härnere tror att jag ljuger när jag säger att något är gott, eftersom jag tycker att allt är gott. Men då förklarade jag att jag älskar allt med ost och allt med choklad och i Brasilien har det mesta antingen ost eller choklad som ingrediens. Inte konstigt om jag lägger på mig med andra ord.
Låt oss avrunda där för dagen. Men verkligheten kommer allt närmare och det gav mig en mindre panikångestattack i går, jag har ju flytt mitt liv nu i över en månad. Känns som flera år, blir spännande att se hur Sverige ligger till när jag kommer hem...
PS. Tack Mormor för kommentaren! Kul att ni läser min blogg!
tisdag 1 februari 2011
Dag 31
Jag har pratat med mamma och Felicia via videosamtal i dag. Det var trevligt. De fick hälsa på min brasilianska mamma och syster.
Jag har nu även skaffat mig Skype så att jag kan hålla kontakten med mina brassar när jag kommer till Sverige.
I dag var jag på barnhemmet för de större barnen och det är lite annorlunda än med bebisarna kan jag ju säga. Men det var kul att leka lite, få lite motion och få vara lite utomhus. Men jag var ändå tvungen att gå till bebisarna på eftermiddagen eftersom jag saknade dem så mycket. Men de äldre barnen fick presenterna som jag köpt till dem i Sverige. Och de blev överlyckliga. Pruttkudden lekte de sönder på två timmar.
Jag gav kakor till det gravida paret på gatan i dag och de sa inte ens tack, frågade bara efter mer att äta. Jag tog lite illa vid mig. Vet inte om jag ska fortsätta med detta trots allt.
Nu är tanken att jag och min syster ska titta på film, men hennes mamma vill titta också och hon har massa saker för sig för stunden. På torsdag tänkte jag göra svenska pannkakor till familjen. Hade tänkt göra det redan i morgon, men det verkar som att det blir middagen med pappan istället. Har lovat huset kladdkaka och äppelpaj på svenskt vid också innan jag åker.
Beijos!
Jag har nu även skaffat mig Skype så att jag kan hålla kontakten med mina brassar när jag kommer till Sverige.
I dag var jag på barnhemmet för de större barnen och det är lite annorlunda än med bebisarna kan jag ju säga. Men det var kul att leka lite, få lite motion och få vara lite utomhus. Men jag var ändå tvungen att gå till bebisarna på eftermiddagen eftersom jag saknade dem så mycket. Men de äldre barnen fick presenterna som jag köpt till dem i Sverige. Och de blev överlyckliga. Pruttkudden lekte de sönder på två timmar.
Jag gav kakor till det gravida paret på gatan i dag och de sa inte ens tack, frågade bara efter mer att äta. Jag tog lite illa vid mig. Vet inte om jag ska fortsätta med detta trots allt.
Nu är tanken att jag och min syster ska titta på film, men hennes mamma vill titta också och hon har massa saker för sig för stunden. På torsdag tänkte jag göra svenska pannkakor till familjen. Hade tänkt göra det redan i morgon, men det verkar som att det blir middagen med pappan istället. Har lovat huset kladdkaka och äppelpaj på svenskt vid också innan jag åker.
Beijos!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
