The klump

Imorse vaknade jag med den där klumpen. Klumpen som jag inte har haft på väldigt länge. Klumpen som man inte alls trivs med att ha. Klumpen som oftast är ganska oförutsägbar och som man inte riktigt vet vart den härstammar från även om man kan gissa.
Jag och klumpen var väldigt tajta och träffades regelbundet under min tid på högstadiet. Men under gymnasiet har den dykit upp allt mer sällan, nästan inte alls faktiskt. Och inte har jag saknat den. Men nu alltså imorse, från ingenstans egentligen dök den upp.
Klumpen har en tendens att störa hela ens levnadsrytm och en så kallad nereperiod brukar oftast följa. Tur att jag jobbar hela dagen och dessutom har det rätt stressigt så att man kan ignorera klumpen.
Hur länge klumpen stannar vet man inte, det får tiden bestämma. Ofta är det bara något litet som kan skrämma iväg klumpen men ibland kan det krävas stordåd.
Det är spännande att man inte kan styra över den här klumpen. Även om hjärnan är med en, likväl hjärtat så vet klumpen alltid bäst ändå och trotsar allt annat.
Jag försöker se på klumpen som en vän. Jag vill tycka att klumpen inte bara för med sig dåligt utan att den också för med sig något bra. Dock är klumpen svår att tycka om även fast jag vet att man behöver ha en klump för att veta hur det känns att inte ha en klump och då kunna njuta extra av att man är klumpfri.
Precis i denna stund känner jag faktiskt inte av klumpen men om jag känner klumpen rätt är det bara tillfälligt. Klumpen kommer inte bara på besök över dagen.

(Ordet klump förekommer 22 gånger i det här inlägget och nu ska jag äta. Har jobbat i fem timmar och har minst fem timmar kvar. Det är mysigt)

Puss!