The way I'm gonna die

Jag kommer att dö på en sportarena. Det finns inga andra alternativ. Hjärtinfarkt kommer att vara dödsorsaken.
Jag kommer att föda på en sportarena, vattnet kommer att gå när jag hör en domare blåsa i pipan. Det finns inga andra alternativ.

Brors kvartsfinal är det värsta jag varit med om, skakar fortfarande. Orkar inte beskriva läget mer än att det väldigt mycket kändes som Sverige-Holland i Fotbolls-EM 2004, fast utan straffar. Förlust blev det i vilket fall. Men ack så bra pojkarna är egentligen.
Jag vet inte hur många gånger jag sa att jag hatar "den här sporten" (innebandy). Hatet ligger i att man aldrig är säker. Vilket jag såklart verkligen überälskar också. Okej, man är inte säker i andra sporter heller, men det är något speciellt med innebandy. (Shit vad med läsare jag förlorar känner jag, "kommer hon någonsin sluta skriva om innebandy?) Visst kommer jag göra det, men så fort bror spelar kommer jag att skriva. Jag måste berätta för honom någon dag hur jävla bra han är.

Med inledningen av detta inlägg vill jag bara säga att det är så det är. Förhoppningsvis är det låååång tid kvar till båda företeelserna men jag kommer att föda mitt första barn på en sportarena, eller åtminstone kommer vattnet att gå på grund av spänningen. Död av Therese Gustafsson kommer också att inträffa på en arena, inget mer med den saken.

Puss!