Att det inte är första gången

Varför kommer vissa känslor krypande? Sen i fredags är det något som pågår inom mig. Men inte går det att identifiera på något sätt. Och ändå ligger det där och upprör mig. Det är en känsla som mycket väl kan liknas vid en klump, men ändå inte. Jag förstår inte. Vad är det som jag samlar på mig som gör detta emot mig? Det är som att jag fått någonslags efter-pms. Kul liksom. Det räcker inte med före-pms och undertiden-pms, nu ska man ha efter-pms också. En vecka i månaden kan jag alltså känna mig tillfreds, resterande tre får jag helt enkelt leva med den här oidentiferbara klumpen.
Jag är inte bitter.
Men jag skulle verkligen vilja kunna sätta ord på det. Allt blir så jävla mycket lättare då. Jag vill kunna skriva ner det, se det på print. Lyckats formulera med ord exakt vad som är fel.
När jag känner så här så blir jag så enormt passiv också. Jag tar inte tag i saker som borde tas tag i. Exempelvis har jag lite texter som ska skrivas, jag har ett kylskåp som börjar lukta suspekt efter att en mozzarella-ost läkt. Sådant borde jag fixa. Men jag bryr mig liksom inte.
Jag borde träna, speciellt efter en hel jävla påskhelg, som inleddes med en mer onyttig vecka än vanligt dessutom. Men jag bryr mig inte. Eller jo, det gör jag. Men jag orkar inte.

Puss! (Lite krystad avslutning, men jag känner fortfarande ett visst hopp - eller något.)