The klump is back

När man kliver in genom dörren till en lägenhet som ser ut som att den har råkat ut för ett tredje världskrig får man lite ångest.
Borde verkligen bädda i lakan i sängen, även om jag tycker att lakan just nu känns överflödigt.
Papper och kläder tillsammans med dammråttor förgyller alla mina "öppna" ytor.
Men sen när jag tänker på det, helt ärligt, städning är något jag inte kunde bry mig mindre om för tillfället.
Mat orkar jag inte heller bry mig om. Jag är inte hungrig. Jag mår lätt illa och har ont i halsen.
Jag vill inte titta på tv. För mycket grejer som får mig att tänka på sånt jag inte ska tänka på.
Förnekelse är grejen. Det har funkat rätt bra idag. Då jag även hållit mig sysselsatt med Eckerölinjen. Nu finns det alkohol till nyår, men jag kunde inte vara mer otaggad!
Ibland känns det helt bra. I jämförelse med gårdagens längtan efter fönsterhopp är det ganska stor skillnad, men det finns ju ingenstans som jag kan säga att jag mår tipptopp direkt. Det kommer dröja länge innan det händer, det är jag redan förberedd på.
Jag hatar klumpen! (Omtalad tidigare i denna blogg.) Den här klumpen får alla tidigare klumpar att framstå som mesar! Den här klumpen ligger i det dolda och hugger till väldigt regelbundet, väldigt ofta. Då slår den till i mage, bröst, huvud, ansikte och mellangärde. Lika snabbt som den dök upp försvinner den för att ganska snart därpå göra ett besök igen. Jävla klump!
Märk väl att jag skyller på klumpen. Inte på situationen som har orsakat klumpen. Situationen kan man inte göra något åt. Det går inte att styra hur andra människor känner. Inte hur man själv känner heller. Det hade mest troligen kunnat bli mer smärtsamt än vad det redan är också om situationen inte skötts så pass snällt som den gjort.
Men för stunden känner jag PISS/JÄVLA SKIT i alla fall och skulle helst gråta en skvätt tror jag. Men jag väljer att göra något konstruktivt. Typ plugga. En syssla som jag glömt i allt kaos.