Riktigt jävla dålig karma?

Det här inlägget skulle handla om vilken ond människa jag är. Igår när jag tappat bort cykelnyckeln till min nyinköpta cykel var jag stensäker på att någon ville mig något väldigt ont och att jag på något sätt måste ha gjort mig förtjänt av det.
Jag försökte i mitt huvud komma på alla onda saker som jag gjort den här sommaren. Eftersom jag redan blivit av med en cykel, en mobiltelefon och en kamera så måste det vara riktigt illa.
När man tänker på alla dåliga saker som man gör och tänker inser man att man inte är någon ängel direkt.
Jag är glad över att min pappa är på sjukhus för att jag får hans lägenhet och så blir jag trött och irriterad på att ringer ett par gånger om dagen och knappt orkar prata med honom. Det är ju helt förjävligt dåligt av mig!
Jag pratar en del skit om en av mina arbetskamrater och irriterar mig en del på honom fast än han har gjort i princip allt för min "journalistkarriär" så här långt. Illa!
Cykeln som jag köpt är mest troligt stulen.
Jag vill framstå som att jag är värsta världsmedvetna flickan som gör allt för att göra världen bättre, men inte källsorterar jag korrekt och inte skänker jag pengar till bra organisationer och inte startar jag projekt som skulle kunna hjälpa en massa människor. Nej, istället så super man upp minst 1000 spänn på en månad och köper godis och skräp för minst 500 kronor, det skulle kunna betala flera barns skolgångar!
Jag har haft alldeles för mycket flyt i livet och känt mig nöjd med det mesta för länge. Så får det inte vara när så många andra människor lider i olika grader.

Igår började jag fundera på vad som skulle hända härnäst. Kanske att jag skulle bli våldtagen på vägen hem mitt i natten då jag var tvungen att gå eftersom cykelnyckeln saknades. Kanske att jag skulle tappa bort lägenhetsnycklarna också, eller kanske få ett inbrott i lägenheten. Eller varför inte tappa all motivation och ge upp alla mina framtidsplaner eller typ få tampongsjukan och dö.

Men! Idag när jag tog mig till olycksplatsen igen och kammade igenom varje litet grässtrå i typ en kvart så hittade jag nyckeln. Jag skrek faktiskt till av lycka, tur att det inte var någon vid busshållsplatsen. Jag tror att jag hittade den för att jag tänkte innan; "hittar jag den ska jag bli medlem i Amnesty". Så nu är det bara satsa. Måste dock ha en skrivare för att det ska funka så jag får vänta tills jag jobbar nästa gång. Men Amnesty får sig en ny medlem för att jag hittade min nyckel.

Puss!