Inte värt.

Nu har jag bestämt mig. Det här var nog ändå det bästa som kunde hända. Jag trivs som singel. Har alltid gjort. Jag tycker om att styra över mig själv. Festa, dansa och ha kul utan att tänka på någon annan en mig själv. Satsa på mitt liv. Och det är faktiskt inte värt det.
Även om det känns bra när det känns bra så känns mer dåligt när det är dåligt än vad det känns bra när det är bra. Det jag vill ha sagt är att jag är trött på att må bra en kort stund för att sen må sämre en längre stund. Det är inte värt det.
Okej, det här låter bittert. Och som att jag väljer förnekelsen. Men det är faktiskt raka motsatsen. Förnekelsen har jag levt i i en vecka nu när jag hoppats att han ska ändra sig. Men det vet jag inte kommer att hända.
Jag har inte givit upp. Jag behöver en paus. Målet är inga killar 2009. Jag kommer på onsdag, full som ett svin, stå och hångla med ett random äckel när Bingo Rimér står och tittar på, men det är som Karin sa igår, det räknas inte som en kille - det är bara en del av festen som man sen glömmer.
Jag och Karin hade några missions under 2008. Först skulle vi hitta "fräscha singelboys" på studenten. Det gick väl sådär. Vi hittade kanske "singelboys". Sen blev dealen "Mr right guy" vilket vi snart insåg var för höga krav på krogragg. Sen blev det mission "Kille."
2009 blir mitt mission att hitta "Ingenting - Men något som ger mig lite glädje för stunden som jag sen kan glömma". Det är en paus som jag behöver.