Något som kändes jävligt bra, som kanske inte borde göra det.

Ojoj. Imorse när jag vaknade var känslan tung. Det var nästan så att jag önskade att jag slapp vakna. Helt nere kände jag mig men jag tvingade iväg mig själv till gymmet innan det var dags att jobba igen. Och vilken lyckträff! Delvis en endorfinkick på grund av träningen och, och det viktigaste av allt. Jag fick ut en liten hämnd. Det känns hemskt att det ska kännas så bra att jag måste skriva ett blogginlägg om det, men så är det. Thereses hemska sida får utlopp ibland. I detta fall var det i och för sig helt välförtjänt för personen i fråga.

Låt mig lägga upp en liten bakgrund. (Ni som har hyfsad koll på bakgrunden kan strunta i detta och går direkt ner till hämnden.)

För nästan fem månader sedan träffade Therese på .... på BJ. Hon var full som ett svin. Hade gråtit större delen av kvällen, på grund av en annan pojk och på grund av att hon var just, full som ett svin. Men tårarna torkades och helt plötsligt hade hon blivit uppraggad av någon. Inte helt medveten om vad hon gjorde så följde hon med pojken hem i alla fall. Dagen efter var han typ stans trevligaste människa. Bjöd på frukost och grejer, han charmade helt klart in sig. Jag mindes nog inte riktigt vad han hette. Men han hade mitt nummer och skulle höra av sig. "Vi borde träffas över en fika och prata journalistik, jag ringer dig!" Jag ville att han skulle höra av sig! Men som oftast så hörde han inte av sig. Journalist som jag är lyckades jag gräva fram hans exakta namn och lade till honom på Facebook. Blev inte så mycket mer än så.

En månad senare, när jag ska gå på tåget hem från Karin i Norrköping sitter någon på min tågplats. Jag bryr mig inte om det. Jag sätter mig bredvid och äter min chokladkaka. Plötsligt kommer frågan "hur går det på tidningen?". Jag vänder mig förskräckt till min tåggranne. "Du känner inte igen mig va?" Först kunde jag inte koppla, men ganska snart föll bitarna på plats. Det var samme .... Vi pratade på om allt och ingenting hela tågresan. I mina ögon "klickar" vi, vi har lätt att prata med varandra i alla fall. Men vi hörs väl inget mer efter det heller. Jag skickade något fylle-sms som han svarade "vi borde ses nån dag" men det rann ut i sanden ytterligare en gång. Efter tåggrejen sade jag till mig själv att om jag träffar honom igen, då ska jag fan styra upp det där. Lägga in en ordentlig stöt liksom.

Två månader senare har jag haft en väldigt trevlig utgång. Blivit raggad på av två av mina span, men så ser jag honom igen. Vi pratar som vanligt i högt tempo med mycket innehåll. Helt naturligt följer jag med honom hem igen. Denna gång är jag medveten om vad jag gör.
Dagen efter är han lika trevlig igen och bjuder på frukost och grejer. Men inte hör han av sig.
Jag tar mod till mig och skickar ett sms där jag rakt på sak frågar om han vill ses över en middag. Det vill han!

Under middagen som jag lagat fortsätter vår goda kemi, han tycker om maten och pratar om vad han ska bjuda igen med. Typ en och en halv vecka efter middagen har han fortfarande inte hört av sig. Så jag skickar ett sms igen och kollar läget. (Låter kanske desperat, men jag tänkte inte ge upp så lätt.) Då bestämmer vi ett datum för hans middag. Och som människan satsar. Trerättersmiddag med vin till maten och champagne till efterrätten. Personkemin lever vidare och fodras. Jag sover kvar, men vi sexar inte. Det var inte det han var ute efter.
Men hur som helst så hör han ändå inte av sig efter den middagen. (Trerätters, hallå! Vem lägger ner så mycket möda på någon de inte tänker sexa med eller som man inte bryr sig om för fem öre?!)

Jag gjorde ett sista försök och ringde upp människan. (Detta brukar jag inte våga göra alls, men den här killen var en utmaning, och jävligt givande att umgås med.) "Ledsen att jag inte hört av mig. Jag är upptagen hela helgen, jag ringer dig i början på nästa vecka"
Nej, det gjorde han inte.
Det var för två veckor sen.

Till hämnden.
På gymmet skymtar jag honom först. Han såg inte mig. Till en början gjorde jag allt för att undvika att han skulle se mig. Sen insåg jag att det faktiskt var han som var i underläge. Jag skulle inte anpassa mitt träningspass efter honom. Så jag säger hej. Denne vanligvis självsäkre man såg för sekunden helt skräckslagen ut. Men bredde snart på sin vanliga, väldigt trevliga sida. Började ställa frågor. Jag svarade glatt, har nog aldrig varit så trevlig. I sitt huvud byggde han upp ursäkten. "Det var ett tag sen jag hörde av mig... Jag har varit bortrest en del, hälsat på mormor i Stockholm."
Jag svarade "Ja men herregud, du har ju semester, det är klart man är ute och reser, det ska man vara!"
I mitt huvud tänkte jag "Jaha, det var det bästa du kunde komma på, det finns ju liksom inga telefoner eller mottagning i Stockholm, gudnej."
Sen skiljdes vi åt och han sade återigen "Vi kanske hörs."
Jag svarade "Absolut."
Jag tänkte "Jo, tjena! Du lär ju typ "råka" glömma det, eller hälsa på mormor igen."

Det kändes skönt att jag kunde behärska mig. Han skämdes. Vilket han borde. Och det kändes bra. Jävligt bra.

Puss!