Ordet är verkligen om

Jag orkar inte. Det gör jag verkligen inte. (Har nog inlett fler inlägg med samma mening.) Men den här gången orkar jag absolut, verkligen inte.
Jag förblir otroligt irriterad och förbannad. Just nu mer på mig själv än på någon annan. Det håller inte. Det gör verkligen inte det. Så jävla många frågetecken! Så mycket som inte makes någon sense at all. Tänk så fel man kan ha. Grejen är att det förmodligen makes sense men jag själv har levt i någon jävla fantasi och låtit mig svepas med.
Man ska inte ha förhoppningar, så är det bara! Ändå kan jag inte sluta tänka på alla om som finns. Om hoppet fortfarande lever.
Jag vill inte vara cynisk eller nere eller helt körd på grund av något sånt här. Jag är en optimist och tänker fortsätta med det, men som sagt, förhoppningar tänker jag leva utan.
På ett sätt är jag dock glad att jag känner så här. Det visar att jag fortfarande har förmågan att känna så här. Det var ett tag sen senast. Men att jag lät mig bli så här påverkad fattar jag inte. Det gör jag inte. Jag måste verkligen ha inbillat mig detta sjukligt snabbt och övertalat mig själv. Ohälsosamt på alla sätt och vis.
Hur kan jag blir förstörd av detta?
Varför skapade jag den här fantasin överhuvudtaget? Jisses, om människor som inte riktigt känner mig skulle läsa det här, skulle de säkert bli rädda och tro att jag skulle behöva låsas in.
Men som sagt, nu orkar jag inte längre! Skitsamma säger jag och går vidare!
(Om jag ändå kunde tro på det själv så skulle allting bli mycket bättre.)
Det är tur att man har ljuspunkter i sitt liv. Som dagens mail från Tony, han förgyller min vardag ibland, jag vill ha tillbaka gymnasiet!

Haha, vilken tajming! Bridget Jones Soundtrack började Mediaplayer att spela nu. All byyyyyyy myselt, don't wanna be, all byy myyyself.
Det ligger det väl kanske något i. Men just nu kanske det vore bäst att vara by myself bara för att. I en kolsvart lägenhet med datorn som mitt kära sällskap. Om jag är tragisk? Jo en aning.

Puss!