Therese talar ut...

(Jag älskar att spana in min nya blogg, bara så att ni vet - lika glad varje gång för att det är nytt och fint)

Idag har det varit Sveriges andra VM-kvalmatch. (Just precis nu kommer en sportuppdatering, men bli inte bortskrämda, inlägget får en mer spännande twist för er som inte intresserar er för fotboll.) Hur som helst vann Sverige med 2-1 vilket är skönt. Vi spelade 0-0 i första matchen, mindre bra då vi mötte ett sämre lag men ändå inte dåligt.
Jag måste säga att jag hatar sportjournalister överallt annat! Efter o-o-matchen var det stora rubriker om "Inget Sverige i VM", efter en spelad match av TOLV! Nu gick vi och vann den andra och nu låter det lite mer "VM-drömmen lever". Jag fattar inte! När dog den?? Vi har lika stor chans att ta oss till VM som alla andra lag, jag orkar inte! Varför har jag gett mig in i den här branschen??
Svar: För att jag absolut inte ska bli som alla andra sportjournalister. Höga visioner, jag vet och egentligen har jag redan fastnat lite i det träsket trots att stornyheterna i Enköping kanske inte är lika smaskiga. Varför ska det behöva vara så slagkraftig för att folk ska läsa? Det är ju vi själva, vi läsare som gör att skandaljournalistiken fortsätter, vi tycker ju om den tydligen. Vilket egentligen inte heller håller för alla klagar på den. Men läser. Och jag skriver den. Det är illa!
Inom en ganska snar framtid, kanske tre, fyra år tänker jag byta bransch tror jag. Sport är kul men jag vill göra något som betyder, jag vill göra förändring! Men innan jag gör något för att förändra världen kanske jag ska ge mig på att förändra sportjournalistiken, tror vi jag kan det?
Det blev inte så mycket twist på det här. Jag måste skriva något slagkraftigt nu så att mina läsare tillfredställs. (Rubriken var ett försök till att greppa er, bara så ni vet).
Det kan faktiskt vara så att det snart kan ske en stor förändring i mitt liv. Det är stört att tankar går dit redan, men jag kan inte hjälpa det. Vi får se.

Puss!