Boken om mig

För ett tag sen började jag skriva min självbiografi.
Jag skrev kanske femton rader sen insåg jag att jag bara är 18 år, mitt liv har inte börjat än. Även om det finns en del från min uppväxt som skulle kunna ge intressant läsning redan nu, då till exempel min pappa är diagnostiserad schizofren och min mamma precis börjar berätta för mig om de inledande stadierna, de värsta stadierna av hans sjukdom. Hans sjukdom har givetvis spelat roll för mig och min familj men jag vill inte att min självbiografi ska utgå ifrån hans sjukdom. För mig är han inte ens sjuk. Jag har inte låtit mitt liv präglas av hans sjukdom och jag tänker inte låta den prägla boken om mitt liv heller. Även om det skulle kunna vara givande att läsa och givande för mig att skriva av mig lite. Men jag ska utgå ifrån mig själv och vad jag är när jag skriver min självbiografi. Boken om mitt liv ska vara fylld med äventyr, känslor, hopp, inspiration. Den ska vara givande och efter att ha läst den ska den kännas betydelsefull, för varje läsare. Min pappa kan absolut vävas in i det, men det ska inte vara utgångspunkten.
Jag behöver tillägga att jag har väldigt bra kontakt med min pappa, vi pratar i telefon dagligen och som sagt, i mina ögon är han inte ens sjuk. Ibland pratar han om skumma saker, ältar sånt som ingen annan ältar, ibland hör jag inte vad han säger då han sluddrar på grund av starka mediciner. Men han är fortfarande min vanliga, lagom dryga pappa.
Jag får lite dåligt samvete för att jag hänger ut det här i bloggen men jag älskar min pappa även om jag aldrig lyckas säga det till honom. (Han avslutar varje telefonsamtal med ”pappa älskar dig” jag svarar ”mm”)
Jag har visserligen svårt med ordet älska. Det tar emot varje gång jag säger det till en kompis också – även om jag menar det, alla gånger. Men det är något med det ordet.
”Hon älskar men kan inte säga det” låter faktiskt som en bra boktitel.
” Våga, vill och kan” eller ”Hon levde sin dröm och mycket därtill” är dock titlar jag önskar ska passa min självbiografi.

Puss!